Vårt första möte med Iraklia - del 1

Om Iraklia »

Resa hit »

Resa runt »

Byar »

Stränder »

Sevärdheter »

Vandra »

Boka hotell »

Bilder »

Väder »

Karta »

Resebrev »

Forum »

Blogg »

E-guide »

Öluffarskola »




Eller hur det kan gå när man önskeläser.

Först måste jag förklara vad jag menar med "önskeläsning". Det handlar om att läsa i en guidebok eller annorstädes om en strand, by eller sevärdhet, och att läsa informationen fel. Att saker och ting förändras är naturligtvis inte konstigt, inte minst om informationen man läst är föråldrad. Men det är inte det som jag kallar för "önskeläsning".

Önskeläsning är när man ser något helt annat framför sig än det som faktiskt står i informationen. Något som aldrig har funnits, hur gärna man än önskar sig. Låter det invecklat? Jag tror att ni förstår när ni har läst färdigt.

Jag och Camilla var på Donoussa där vi lärde känna ett par som hette Carin och Krister. Vi hade så trevligt tillsammans att vi bestämde oss för att slå följe till Iraklia, en ö som ingen av oss hade varit på tidigare. På båtresan över läste vi om Iraklia i WillmaGuides bok "Öluffa i Grekland", (detta var som ni förstår innan vi började jobba för nämnda bokförlag) och vi gillade verkligen vad vi läste. Iraklia lät ännu mer paradisiskt än Donoussa.

Eftersom vi hade bott nära havet på Donoussa så ville vi bo i en bergsby på Iraklia. Då det på Iraklia endast fanns en by vid havet och en i bergen var valet av by lätt. Vi såg framför oss en liten mysig by i bergen, med ett litet mysigt torg i mitten. Runt torget låg det flera familjetavernor, och några hemtrevliga pensionat. Där skulle vi bo. Allt detta läste vi om i WillmaGuides. Trodde vi. Men vi hade önskeläst.

När vi kom fram till hamnen på Iraklia stod det flera rumsuthyrare och väntade på vår ankomst. Vi frågade alla var deras pensionat låg, och alla pekade unisont mot hamnbyn. Ingen hade rum att erbjuda uppe i Chora, där vi hade tänkt bo. Vi blev molokna. En av damerna i hamnen såg vår molokenhet och berättade om sitt fantastiska pensionat och den vackra utsikten därifrån. Tack, men nej tack, sa vi. Damen hette Anna och henne återkommer jag till senare.

Vi gick till den lilla resebyrån i den lilla hamnbyn och frågade om det gick någon liten buss till Chora. Det gjorde det inte, och det av den enkla anledningen att det inte fanns någon buss på Iraklia. Molokenheten ansatte oss igen. Men vi gav inte upp för det, så vi frågade om det fanns någon stig till Chora, för vägen ville vi inte gå. Javisst, den börjar där, sa mannen och pekade mot en åsnestig.

Så långt komna borde någon av oss ha frågat resebyråmannen om det fanns pensionat i Chora. Men våra önskeläsande hjärnor satte stopp för det. Så vi tog på oss våra tunga ryggsäckar och de inte lika tunga dagryggsäckarna - och började gå uppåt.

När vi kommit ungefär halvvägs mötte vi en goseåsna som stod bredvid stigen. Den var så himla söt, och den ville gärna bli klappad, så vi klappade. Någon sa att den såg hungrig ut, och resten höll med. Så goseåsnan fick allt bröd och all frukt vi hade i packningen. För vad skulle vi ha det till, snart skulle vi ju sitta på en liten taverna på torget i Chora och mumsa på varsin grekisk sallad och släcka törsten med en kall öl. Så enkelt såg våra önskeläsarhjärnor på det hela.

Vi lämnade en mätt och glad goseåsna och fortsatte gå. Uppför. Nu började vi bli duktigt trötta och stegen blev kortare och kortare. Vi svettades ymnigt och stannade ofta för att dricka vatten - och vila. När vi såg de första husen i Chora drack vi upp det sista vattnet.

På bilden nedan ser ni hamnbyn Agios Georgios nere till höger. (Ön i bakgrunden är Naxos.) Att gå hit från hamnen tar cirka 30 minuter utan packning. Att gå hela vägen upp till Chora tar cirka 1 timme och tjugo minuter. Utan packning.




Vandra mellan hamnen och Chora på Iraklia i Kykladerna.

Det var ungefär här vi mötte goseåsnan.

Vårt första möte med Iraklia - del 2 »




Startsida »

Sök »

Forum »

E-guider »

Boka hotell »

Facebook »

Kalispera »

Picturesfromgreece »

© 1997-2018 Janne Eklund/Kalimera