Tillbaka till Aten, 4 - 8 januari 2006. Vi gör vårt bästa för att vända uppochner på stan - och lyckas nästan.
Vid tangentbordet: Karin.
Onsdag.
Det började precis som i Sällskapsresan. En enda väska
snurrade runt, runt på bagagebandet, och det var inte min…
Efter fjärde varvet gav jag upp och gick till informationsdisken,
där man kunde meddela att min väska var kvar i Amsterdam. De
skulle skicka den med ett senare plan, och leverera den till mitt hotell
någon gång under natten. Nåja, fördelen var ju
att jag slapp kånka på den till hotellet. Nackdelarna var
något fler, men kunde övervinnas om det bara gällde för
en natt. Så vi tog oss ut till bussen och haffade ett par bra platser.
Det kändes förunderligt välbekant. Nu hade vi riktmärken
utefter vägen, och resan kändes väldigt kort. Det satt
ett svenskt par i närheten och verkade litet vilsekomna, så
vi hjälpte dem tillrätta och pekade ut vägen till deras
hotell när vi kom fram till Syntagma.
När vi kom in genom dörren till hotell Adonis, möttes
vi av orden: "Welcome home, ladies!" Och precis så kändes
det. Nu var vi hemma igen! Marianne hade sett till att vi fick ta över
det rum de nyss hade lämnat, med den fantastiska utsikten upp mot
Akropolis. Vi bara ställde ifrån oss väskorna och gav
oss iväg ner till närmsta varuhus, Hondos Center, så att
jag kunde inhandla litet toalettartiklar. Jodå, trappan upp till
skivavdelningen lockade och drog, men just nu var tandborste och litet
akutsmink viktigare. Tillbaka på hotellet fick vi tag på Bossew,
och tillsammans gav vi oss iväg till Nationalparken. Framför
Zappeion hade man i år byggt upp en vinterstad, med en konstfrusen
skridskobana, där atenarna halkade omkring med ett fast grepp i sargen.
 |
Vi intog en souvlaki på stående fot för att överleva eftermiddagen, och gick runt och tittade på begivenheterna en stund. Sedan gav sig Bosse iväg på egna äventyr, och Riitta och jag tog oss upp till Syntagma och tittade på julmarknaden. Fortsatte upp längs Stadiou och slank in på skivaffären Virgin Megastore. Bara för att jämföra priserna, sa vi… men det gick ju inte att gå därifrån tomhänta, så vi köpte några skivor var. Släntrade sakta i riktning hemåt, och tittade in på en resebyrå för att fråga om resor till Korinth för Erik Stenholms räkning. Nu hade det börjat droppa från himlen, och vi gick tillbaka till hotellet för att packa upp, ta igen oss ett tag och ringa hem och rapportera om dagens äventyr.
Vi hade tänkt ta med oss Bosse till Psirri för middag, men det regnade ganska så ordentligt nu, så i stället slank vi runt hörnet och intog vår måltid på taverna Plaka, där vi blev vederbörligen välkomnade tillbaka. Det var bara jag som ville dricka vin till maten, så jag beställde in en halv liter. Men det tog aldrig slut i karaffen, och till slut insåg vi att jag hade fått i mig en hel liter alldeles själv… Mina goda vänner tyckte att jag var litet väl glad, så vi gick hem och lade oss relativt tidigt. Fick låna en stor t-shirt av Bosse att ha till nattlinne.
Torsdag.
Det åskade och regnade hela natten. På morgonen åkte
jag ned till receptionen iförd Bosses t-shirt och sade till den förvånade
nattportieren: "PLEASE tell me that my bag has arrived!" Jodå,
där stod den, lätt demolerad. Ena stödbenet var avslaget
och adresslappen bortriven, men innehållet var intakt. Oj, så
skönt! Jag hade INTE sett fram emot att vara tvungen att ge mig ut
och handla kläder! På väskan satt ett brev från
KLM med ursäkt och en rabattkupong på 25 Euro att använda
vid nästa resa.
Under hela frukosten satt vi och tittade på den jämngrå himlen och hoppades att regnet skulle ge med sig något, men förgäves. Och sitta inne på hotellrummet var ju bara inte att tänka på, så vi gav oss ut på jakt efter paraplyer. Mot Hondos Center igen! Utanför stora ingången hörde jag musik från andra sidan gatan, så jag stannade och lyssnade en stund. Varuhusets dörrvakt tittade litet forskande på mig, så jag förklarade att jag gillade musiken. "Ja, det gör jag också", sa han, "det är därför jag står här ute i regnet!" Inte hittade vi nåra paraplyer där inne, inte! Men den magnetiska trappan fick oss i sitt grepp och sög oss uppåt, och vi tillbringade en lycklig stund i paradiset… När jag skulle betala, sa jag till expediten att "det här är en livsfarlig affär! Jag kom hit för att köpa ett paraply, och går härifrån med en massa skivor i stället!" "Wait a minute", sa hon och ringde ett samtal. Sen kom det ner en tjej med ett paraply som hon GAV oss! På utvägen stannade vi en stund och pratade mer musik med den trevlige dörrvakten, Markos.
När vi strosade tillbaka upp mot Syntagma, fick Riitta ett förtvivlat
SMS från Lenitsa att hon var tvungen att jobba och inte kunde komma!
Men eftersom hon redan hade köpt tågbiljett, så skickade
hon i stället en av sönerna. Innan vi begav oss tillbaka hem,
hann vi upp och titta på vaktombytet i regnet. Det plaskade ordentligt
om vakternas skor där de stampade fram.
 |
Lenitsas äldste son kom till hotellet och visade sig vara en mycket rar ung man. Med sig hade han massor av presenter från Lenitsa: Samosvin och ouzo till Riitta, en videoinspelning med Remos till mig, fetaost, varsin flaska tsipouro, korv… vi lastade hans ryggsäck full med det vi hade tagit med oss, och han trodde inte att det skulle bli några större problem att sätta i sig allt godiset… Han stannade en bra stund och småpratade med oss, och berättade mycket varmt om sin underbara mamma. Men han hade drygt fyra timmars resa hem, så han hade tyvärr inte tid att äta lunch med oss.
Nu sken solen, så vi gav oss iväg längs Adrianou. Riitta
stannade till och sa: "Jag kan inte se Akropolis nu, det måste
vara gömt bakom husen!" Men då vände jag henne helt
om…. och DÄR låg det, minsann, fullt synligt! Lunchen
intogs på Stoa Attalou. Vi delade på en liten pikilia, som
räckte gott och väl för oss två, och till det avnjöt
vi varsin Mythos.
 |
Det var ett väldigt mysigt ställe med bra musik i bakgrunden och trevliga, sjungande servitörer, så vi blev sittande där en god stund. Sedan gick vi ut i solskenet och vandrade runt i Monastiraki ett par timmar. Kom på mig själv flera gånger med att gå omkring med ett stort leende, bara för att jag trivdes så bra!
Till kvällen sammanstrålade vi med Bosse för en tidig middag. Gjorde det lätt för oss, och slank nedför backen till Ithaki på Mitropoleos, där jag intog en helt förträfflig kyckling- och baconsouvlaki. Sen blev det dags att ta sig till Athinon Arena för att beskåda Mixalis Xatzigiannis och Antonis Remos. Den här gången gick det snabbt att komma fram, chauffören hittade vägen och taxin gick bara på runt 4 Euro. Gick in och anmälde oss, och sa att vi blev bara tre personer i stället för fyra. Blev avprickade på listan, och skickades att följa en platsanvisare, som tog oss uppför en trappa och ledde oss längst in i ett hörn till ett litet, litet bord längst till vänster ovanför scenen, bakom en högtalare! Först blev jag besviken, sedan ledsen och nästan gråtfärdig… men sedan blev jag förbannad! "Här kan vi inte sitta, här ser vi ju ingenting!" sa jag. "Men det är ett bord för tre", fick jag till svar. "Spelar ingen roll. Här tänker jag inte sitta. Vem ska jag prata med?" sa jag och blev visad tillbaka till mannen med placeringsboken. Med min mest bestämda lärarinneröst förklarade jag att jag hade bokat bord för över en månad sedan, vi hade rest ända från Sverige för detta, och han ville sätta oss vid det sämsta bordet i hela lokalen! Det tänkte jag inte acceptera. "Men ni hade bokat ett bord för fyra, och ni är bara tre", försökte han, men jag köpte inte det argumentet från honom heller. Jag hade massor av mycket bättre argument. Vid det här laget var han omringad av ett femtontal vitskjortade unga män, som nu förmodligen såg ett tillfälle att lära sig hur man handskas med besvärliga fruntimmer… Efter en stunds diskussion sade han ett bordsnummer till en annan platsvisare och bad oss följa med honom. Och se! Den här gången blev vi placerade vid vad som måste vara ett av de absolut bästa borden som fanns! I en avskild liten avdelning med fyra bås, vart och ett med ett bord och en stor, svängd soffa, med perfekt utsikt mot scenen, som var bara ca 25 meter framför oss. Vi hade en egen toalett, och en egen liten uppassare som bara skötte om de här fyra båsen. Medan vi väntade på att salongen skulle fyllas, stod Riitta och pratade med vår uppassare, som presenterade sig som Alex, och som tog extremt väl hand om oss hela kvällen. Han såg till att våra fat med nötter och frukt ständigt fylldes på, han kom med mera vatten när flaskan blev tom, han överöste oss med blommor, kom med mera öl till Bosse, kom med bakelser… och när han inte sprang omkring och jobbade, stod han hos oss och pratade.
Den här konserten var av ett annat snitt än fjolårets.
Här var det mycket mera tryck och tempo, antagligen för att
Xatzigiannis lockar en yngre publik än vad Dalaras gjorde förra
året. Full rulle nästan hela tiden, hög volym och mycket
dansvänligt. Vi hade ju så väldigt gott om utrymme bredvid
vårt bås, så både Riitta och jag stod mesta tiden
och dansade. Bosse beskådade oss med ett milt överseende leende…
Men annars var mycket likadant upplagt. Först ett pass där både
Xatzigiannis och Remos sjöng tillsammans, sedan en paus, där
några unga tjejer underhöll, och sen var det dags för
solouppvisningarna. Xatzigiannis inledde, och sjöng både sina
egna hits och en hel drös gamla klassiker, det var verkligen roligt
att höra att han kunde sådant också.
 |
Och nu gick folk upp på scenen och dansade, och några dansade på borden, och den riktiga stämningen började infinna sig. I båset snett framför oss satt det en familj med flera barn, och vid halv tretiden började de krokna, så familjen betalade och gick. Alex dukade snabbt av efter dem, och kom och flyttade över våra saker till det bordet, eftersom det stod ännu bättre till, något närmare scenen. Så nu kunde det bara inte bli bättre! Jo, det kunde det, för nu kom Antonis Remos in på scenen… jublet fick väggarna att skaka… Bosse hade förväntat sig att jag skulle gråta hela tiden, och det hade i och för sig jag också, så jag var väl försedd med pappersnäsdukar, men i år gick det bättre. Nu bara njöt jag, sjöng med och dansade. Man kanske börjar bli van…
Lenitsa hade noga berättat hur vi skulle göra för att få träffa sångarna efteråt, men jag insåg ju att jag bara skulle vara en i mängden av kvinnor runt Remos, så hur skulle jag få honom att lägga märke till just mig? Jo, givetvis genom att implementera en minnesbild i hans hjärna i förväg! Så när scenen började fyllas av dansande människor, och fler av dem gick fram för att ge Antonis en kram, bestämde jag mig för att starta implementerandet och gick iväg för att leta rätt på scenuppgången. Såg att många klev upp på stolar och bord och sedan upp på scenen, och det kändes inte så kul, så jag vände om och började gå tillbaka… men sen tänkte jag att "Nej, så tusan att jag ger upp när jag är så nära! Om jag måste klättra på bord för att nå honom, så gör jag det!" och vände om igen. Den här gången fick jag syn på en smal trappa som ledde upp på scenen, så jag slingrade mig fram där, gick runt bakom de dansande och kom till slut fram till Antonis, som stod ensam mitt på scenen och sjöng. Hade tänkt göra som de andra och bara ge honom en snabb kram, men när jag hade sträckt ut högra handen, lade han sin högerarm om livet på mig och höll mig fast. Så där stod jag, med ena handen på hans bröst, medan han sjöng klart sången. Sedan fick jag en kram… och två kyssar… suck… och så höll han kvar min hand medan han tittade noga på mig, uppifrån och ner… och så log han sitt underbara, varma leende… sen kom jag ner på jorden och insåg att jag stod i strålkastarljuset mitt på scenen! Så jag släppte honom snabbt och slank iväg samma väg som jag kommit. Nu skulle han känna igen mig senare. När jag kom tillbaka till vårt bord sa Alex: "Bravo, det var modigt gjort!" Riitta och Bosse hade inte sett någonting, de hade bara suttit och pratat… Nu fortsatte Antonis med litet lugnare låtar, och när han sjöng den underbara "Etsi ksafnika" och lät den glida över i "Pou na 'sai", kom tårarna fram för första gången. Åh, så underbart! Jag bara rös, det var så vackert och så mäktigt…
När det hela var slut, skulle man ju enligt Lenitsa kunna gå och träffa artisterna. Jag vimsade omkring ett tag, men blev inte klok på vart man skulle ta vägen, så jag sökte upp Alex och frågade. Han tog mig i handen och ledde mig till en trappa, där det stod en massa kvinnor i olika åldrar. Han ställde mig först (!) i kön och pratade med vakten som stod där. Vakten gick ner, och kom tillbaka med det nedslående meddelandet att Antonis inte tog emot några besök idag, eftersom han hade vänner där. Jag fick ett foto med autograf som tröst, men det var samma bild som på omslaget till San Anemos, där han är stylad till oigenkännlighet. Så ser han inte ut! Nåja, ett delmål blev i alla fall uppnått. Men riktigt nöjd är jag inte. Jag vill ju prata med honom också!
Vi gick ut på gatan, men det kom ingen ledig taxi. Efter en halvtimmes väntan kom första morgonbussen från Pireus, så den hoppade vi på. Försökte köpa biljett av chauffören, men han bara vinkade förbi oss. Vid Omoniaplatsen var det slutstation, så därifrån tog vi tunnelbanan hem till Syntagma. Stapplade in på hotellet strax före halv sju och möttes av repliken: "Om damerna väntar i fem minuter så hinner ni äta frukost innan ni går till sängs!" Men det gjorde vi inte. Sängen lockade mer.
Fredag.
Fick hela tre timmars sömn. Man kan ju bara inte sova bort tiden
i Aten! Morgonen bjöd på strålande solsken, så
vi intog vår frukost på ett trottarkafé. Sen tyckte
vi att Bosse inte heller behövde sova längre, så vi ringde
honom för att göra en gemensam attack mot Lykabettos. Det var
en seg trappklättring bara för att komma upp till bergbanan,
och det kändes i benen att jag hade dansat hela natten. Men upp kom
vi. Och vilken utsikt! Man fick verkligen se hur enormt stor staden är.
Och jag stod högst däruppe och såg ut över Aten åt
alla håll, och kände att jag älskade alltihop!
 |
När vi hade sett oss någorlunda mätta, tog vi bergbanan ner igen och snirklade oss genom Kolonaki för att titta på alla exklusiva butiker där vi faktiskt INTE handlade… Väl tillbaka vid Syntagma fortsatte vi Ermou neråt. Det var ju trettondedag jul, och alla var lediga. Oj, vad mycket folk det var ute och rörde på sig! En enorm trängsel, men alla var glada och positiva. Gatan var kantad av marknadsstånd, ballongförsäljare, ponnyhästar och gycklare, och vi gick sakta och tittade på allt och insöp folkvimlet utefter vägen.
 |
