Tack för alla glada tillrop och förslag till handling! Jag tar ödmjukast emot er uppskattning på den lilla text, som jag flummade ihop på 5 minuter. Själv är jag också väldigt spänd för hur Eric Thelin tar sig an fallet. Givetvis tänker jag mig att han åker till Grekland, för att nysta in trådar.
MEN, samtidigt vill jag att det ska vara trovärdigt. Jag har t ex inte en aning om hur en kriminalkommisare vid mordroteln arbetar, utan där får jag lära mig mer. Jag har f ö en gammal barndomsvän, som jobbar just som kommisarie, som jag kanske kan kontakta. Visserligen jobbar han inom narkotikaroteln, men ändå. Sen när jag tänker efter, känner min fru en snubbe som jobbar för HR på polisen, så där kan man nog få lite tips.
Men som sagt. När ska man ha tid med detta? Jobbet tar mycket tid och sen har man ett helt hus att sköta om. Men vem har det inte så? Nä, det stora "problemet" är nog att både min fru och dotter genomgår just nu omvälvande förändringar i sina yrkesliv och det är bara jag som kör på i gamla hjulspår. Det är stigar man trampat länge och väl och man behöver inga manualer längre. Då jag är 55++ så är man även såpass rutinerad att de yngre tror på allt man säger, så egentligen går man mest på halvfart. Att söka nytt jobb, så här på ålders höst, känns bara jobbigt. Man bryr sig inte så mycket om fortsatta karriärvägar inom sitt gebit, utan då är det hellre att välja en ny väg - som författare t ex.
Så det är inte läge just nu att säga till familjen: Jag sticker till Grekland och skriver en bok. Ta hand om katten.
Men. Jag känner att något vaknat och jag tänker på kriminalkommisarien mer än jag borde. På dagliga promenaden kan jag knappt lyssna på deckare längre, då jag hela tiden tänker på hur Eric Thelin skulle gjort.
Förlåt min utsvävande egotripp, men det har ätit sig in i min hjärna.
/Netwolf - drömmaren