Hej igen!
Jo tack, rent mentalt känner jag mig ganska ok. Den 28 december blev jag hemskickad från sjukhuset och överlämnad till kommunens omvårdnad. Julen fick jag således tillbringa på sjukhuset utan möjlighet att få ta emot besök av min familj, pga covidrisken. Mina barn och barnbarn tyckte att det var förskräckligt synd om mig, men själv tyckte jag inte att det var någon större prövning. Jag var omgiven av fantastisk personal som skötte om mig på bästa sätt.
Nu har jag varit hemma några veckor och försöker att vänja mig vid vår nya tillvaro med hemtjänstbesök många gånger per dygn. Behöver ju hjälp med alla förflyttningar till och från rullstol, säng mm. Har lämnat in ansökan om färdtjänst och sjukresor för transporter utanför hemmet, och i nästa vecka börjar min rehab-träning på sjukhuset 3 ggr/vecka.
Min förlamning i benen är oförändrad. Men jag tränar lite varje dag för att försöka få tillbaka lite av alla muskler som försvunnit. Sporrar mig lite genom att vartefter försöka flytta fram gränserna för vad jag kan klara på egen hand utan hjälp. Det ger också nyttig träning. Och det är ju också så att ......
...... "SKILLNADEN MELLAN DET SOM ÄR MÖJLIGT OCH DET SOM ÄR OMÖJLIGT ÄR JU FÖR DET MESTA BARA ATT DET OMÖJLIGA BRUKAR TA LITE LÄNGRE TID!"
Än en gång! Varmt tack för alla sköna hälsningar och välgångsönskningar!
Masse