En liten grekisk historia

[Ylva A]

Året var 1994. Vi var nyblivna ägare till ett radhus i byn Koutsounári på sydöstra Kreta. Det var den 13:e juli och över 30 grader och vi var på sol-och upptäckarsemester. Efter några dagars badande och resande, var vi nu utan hyrbil och jag frågade Ylva, om vi inte kunde ta en promenad upp mot bergen. Byn Agios Ioánnis ligger ju bara 8 km bort. Efter dryga 1 km uppför, går det för första gången att se byn. ”Jag orkar inte gå längre”, sa Ylva, inte van vid längre vandringar i värme, ”och det är bara uppför”. ”Men vi kan väl gå till nästa krök och se, hur det ser ut närmare byn”, sa jag. ”Det finns säkert en taverna där också”. Denna konversation upprepades säkert 10 ggr vid varje vägkrök på den vindlande vägen och byn kom närmare och närmare och vattenflaskornas innehåll minskade. När vi var nära byn, mötte vi en till synes gammal kvinna klädd i svart men med vitt huckle. ”Säkert änka”, sa vi till varandra. På vår knaggliga nybörjargrekiska frågade vi henne, om det fanns kafé eller taverna i byn. ”Nej, det gör det inte”, sa hon, men vi kämpade oss vidare och såg, att det vi hoppades vara ett matställe endast innehöll en poststation. Det gick i alla fall att fylla på våra vattenflaskor i en kran bredvid.

På vägen tillbaka satt kvinnan kvar på samma ställe som förut i skuggan av höga träd. ”Sätt er ner” sa hon och bredde ut sitt huckle och dukade fram bröd, fetaost, oliver, plommon och vatten. Den språkliga barriären var stor, men vi försökte visa vår uppskattning så mycket vi kunde, bl.a. genom att ta foton på henne och det hon bjöd på. Hon visste ju att vi ville ha mat och delade med sig av sin medhavda matsäck.

Efter en mycket njutbar stund i naturen stannade en motorcykel och den nu till synes mycket yngre kvinnan slängde benet över bönpallen och försvann ned mot kusten. Korten framkallades efter hemkomsten till Sverige och kunde sedan lämnas till henne via postkontoret, som året efter hade uppgraderats till taverna. Vägen tillbaka hem denna dag gick som en dans. Det som vi då upplevde, gav oss minnen för livet. Vi upptäckte kretensarnas gästfrihet och fick en god start för vårt grekiska leverne.

Den 23 maj i år tog vi bilen upp till Kristinas och Vassílis taverna i Agios Joánnis. Kristina är dotterdotter till den Kristina på postkontoret, vi träffade för 32 år sedan. Till vår alkoholfria öl fick vi rikligt med mezé, två portioner kanin samt frukt och kaka. Det var så rikligt, att vi kunde ta hem mat för att äta nästa dag. Allt för en kostnad av 23 € för oss två tillsammans.
/Jannis

[Fältjäntan]

Vilken fin berättelse. Har själva upplevt hur vänliga och givmilda grekerna är. På Lipsi när vi bodde hos Anna stod stekt fisk och nybakat bröd i köket en dag när vi kom tillbaka efter dagens vandring. Vattenmeloner, ägg, frukt, tomater, ouzo, är inte ovanligt att det bjuds på . Grekisk filoxinia!!!
Kerstin

[Netwolf]

Tack för den värmande storyn

[Catlady]

Just så vänliga är greker både på öarna och fastlandet!
Har upplevt det så många gånger själv...... minnen strömmar genom huvudet efter 32 års resande i detta härliga land....

Påminner mig om sagan om hur olivträdet blev hermafrodit. Ett gammalt fattigt par får oväntat två besökare och bjuder dem på det lilla de har. De har fått gudar på besök och får önska sig något. De önskar att de aldrig ska behöva skiljas och blir till ett olivträd.......
En vacker saga......

Sensmoral: du vet aldrig vem som kommer, behandla främlingar som du själv vill bli behandlad! Det borde somliga i Sverige lära sig.........

Catlady 🐈

[KR]

Underbart både då och nu!
//
KR