Har jag gjort bort mig igen?!

[Netwolf]

Haha, Masse! Bästa att aldrig lämna i bara kallingarna

Drar mig till minnes en pinsam situation. För en många herrans år sen, var jag kallad till en anställningsintervju. Jag satt där i nervös väntan i foajen, tills en parant sekreterare, kom ut och meddelade att direktören tar emot nu.

Nervös och torr i mun, äntrar jag rummet och kraxar fram en hälsning, till den kostymklädde direktören, bakom sitt stora skrivbord.

Plötsligt känner jag ett motstånd, som att någon höll fast mig och sen ett otroligt brak!

Det visade sig att jag fastnat med min tröjärm i kanten på en jättelik anslagstavla, som släppte från sitt fäste och åkte i golvet. Ramen sprack och det virvlade papper i hela rummet
Jag började smått panikslagen att samla ihop papper och frågade vädjande till direktörn om jag fick gå ut och börja om. Vet inte om han uppfattade det dock, då han låg dubbelvikt över skrivbordet och gapskrattade!

Jag fick inte jobbet.

/Netwolf

[Catlady]

Gick på en riktig "turist-mina" på Santotini, Kamari, 1998! Ni vet den klassiska "me fix only for you"! Ville ha fisk till middag och fick ett erbjudande av taverna-ägaren att han skulle ordna ett fisk-fat för två. Ok, tänkte vi, för en gångs skull! In kommer ett jättelikt uppläggningsfat med fisk och skaldjur som skulle mättat 8(!) personer. Jättegott och vi åt så mycket vi orkade..... matade kvarterets katter tills de låg bredvid bordet och "rapade" men fick ändå lämna ca en tredjedel. Och notan ska vi bara glömma (den dyraste måltid vi någonsin ätit i Grekland)!!! Nå, den erfarenheten lärde mig en sak: gå ut i köket och bestäm själv vad du vill ha.
Alltså, efter den "smällen" går jag alltid ut i köket och talar om vad vi vill ha och får ett pris. Det bäddade i sin tur för en riktig pinsamhet! Trötta efter en dag på slingriga vägar på Karpathos ville vi ha färsk fisk. Åker självklart till Finniki och vår favorittaverna där. Går som vanligt ut i köket och vill ha en fin tsipoura (med tillbehör) att äta. De tsipoura som fanns var lite stora men plockar ut den minsta som visar sig väga 700 gr och får ett pris. "To much" säger jag och taverna-ägaren tror jag menar priset! (Det var ju vikten det handlade om!) Han slår av på priset men, trött i huvudet som jag är envisas jag med "to much"..... Fortsätter "budgivningen" Till slut står ett gäng manliga bybor runt mig och "hejar på" i "prutningen".... Fattar inte själv förrän efteråt "språkförbistringen", tavernaägaren menade pris och jag vikt på fisken!!!
Nå, kan säga att den, alldeles underbara, fiskmiddagen blev väldigt billig!!
Catlady, något generad.....