Små grodorna på Santorini

En bild berättar. Avsnitt 53.

Inför vår vigsel på Santorini den 9 september 2003 byggdes en stor dansbana utanför Honeymoon Beach Hotel. Det snickrades även upp en stor scen på dansbanan. Vi anlitade Kykladernas bästa band för att spela på festen. Bandet kom från Santorini och var grymt bra.

Ska jag vara noga, och det ska jag, så var det underbara Paris och Julia, och deras lika underbara släktingar och vänner som fixade allt. Om det ska jag berätta en annan gång.

Nu backar vi bandet fyra månader.

Vi var på Santorini i maj 2003 för att gå igenom de sista detaljerna inför bröllopet i september. En kväll satt vi och spånade om svenska bröllopstraditioner med våra grekiska vänner. De frågade om vi hade några speciella danser på bröllop. Vi kunde inte komma på någon förutom bröllopsvalsen.

Men någon dans brukar ni väl ha frågade grekerna. Då kom Uffe (som vi precis lärt känna) på att alla svenskar kan dansa Små Grodorna. Det är ingen dans till bröllop sa vi, men vi dansar den på Midsommarafton, och alla svenskar kan den.

Kan vi få se, sa grekerna, och de fick de. Vi byggde en midsommarstång av några taverna- och barstolar och visade hur man dansar Små Grodorna, och det gjorde succé. Grekerna dansade och skrattade så de kiknade, och så gjorde vi.

Markos, Thomas, Paris, jag och Uffe dansar så att vi kiknar av skratt.

Nu hoppar vi fram till bröllopet fyra månader senare.

Bandet, med Kyriakos som bandledare, spelade fantastisk rebetika- och nisiotikamusik. Det var cirka 55 gäster från Sverige och ett 30-tal greker från Santorini med på bröllopet. Folkdansare från Santorini var inbjudna för att lära oss svenskar dansa grekisk dans, och dansade, det gjorde vi natten igenom.

Efter några timmars dansande och tjoande frågade en grek om det fanns några traditionella svenska låtar som det spelades och dansades till på våra svenska bröllop. Bra fråga. Men ingen kom på någon sådan låt. Då var det någon som föreslog Små grodorna, eftersom det är den enda sång som alla svenskar kan texten till. Till skillnad mot greker som verkar kunna alla texter till alla grekisk låtar som någonsin spelats in.

Vi byggde en midsommarstång av några barbord och placerade den i mitten av dansbanan. Sedan började vi dansa runt ”midsommarstången” så att det stod härliga till, och eftersom alla kunde texten hördes oackaka, oackaka, oackaka över hela Perivolos. Bandet hakade på och lärde sig musiken på någon minut. (Den är ju inte så komplicerad.) Bandet spelade, vi dansade och oackakade, grekerna dansade och oackakade, och dansgolvet gungade i takt med musiken.

När midsommarstången började vicka av allt gungade gick jag dit och tog ett stort famntag om den. Där stod jag sedan länge och kramade barstolsmidsommarstången. Jag står under en vita pilen på bilden nedan. Dansen fortsatte och alla var sååå lyckliga.

Oackaka, oackaka, oackaka hördes över hela Perivolos.

Det roliga i det här var att grekerna verkligen trodde att det här var något vi gjorde på våra svenska bröllop. De tolkade mitt midsommarstångskramande som att jag nu skulle släppa taget om mitt ungkarlsliv, och att jag skulle börja leva ett nytt liv som gift. Själva oackakandet var en del av ritualen, trodde de. När dansen och oackakandet äntligen tog slut släppte jag taget om midsommarstången, så det var kanske inte så konstigt att grekerna gjorde den tolkningen.

Kyriakos och hans band spelar äntligen grekisk musik igen.

Sedan tog det grekiska bandet upp spelandet igen, och det kan jag lova, var vi svenskar mycket tacksamma för. Festen, musiken och dansen fortsatte tills det var dags att äta frukost. Men det är en annan historia...

Fler avsnitt från serien "En bild berättar" »

LÄS MER OM SANTORINI

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera