Resebrev från Grekland

 

© Text: & Bild: Gilla Ljungberg och Bert Lundström

Rethymnon, Kreta 25/9 - 9/10 2004

Vi åkte till Rethymnon den 25/9 2004. Vi hade köpt vår resa redan den 29/12 2003 och fick då del av Apollos erbjudande om 65+ rabatt och det innebar att vi fick resan 1800 kronor billigare per man. De erbjudandena gäller bara på vissa orter och vissa hotell. Vårt hotell hette Medusa och låg vid strandpromenaden. Eftersom vi hade varit i Rethymnon förra året visste vi var hotellet låg.

Dagen före avresan ringde vår väninna Kristina Flodin och berättade att hon med vännen Lasse Möller skulle också åka dit, så vi skulle få sällskap på vägen. De skulle bo på ett hotell som hette Ostria. Det låg ett kvarter från vårt hotell Medusa.

Lördagen den 25/9.
Som vanligt hade vi gjort upp ett schema för hur morgonens resa skulle flyta som smort.
- Väckning klockan 10 över 2.
- Taxi klockan 20 över 3.
- Färjan klockan 10 i 4.
- Ank. Helsingör klockan 10 över 4.
- Tågets avgång klockan 5 i ½ 5.
- Ank. Kastrup klockan 3 min. över ½ 6.
- Flygets avgång klockan ¼ över 7.

Första delen av planeringen flöt som väntat. Killen som körde oss i taxin ner råkade vara grek (hans pappa). Han hade nyligen kommit hem från Rethymnon och bad oss hälsa till Marco (Marcus?) som jobbade på Theo Beach från Theo. Så hette chauffören.

Kristina och Lasse väntade redan i avgångshallen när vi kom. Det blev avfart med färjan Hamlet. Aurora, som vi hade räknat med, låg fortfarande på en årlig översyn på varv.

Tåget avgick som väntat. Den här morgonen var det ovanligt mycket folk ombord, för massor av ungdomar var på väg hem efter discobesök och så vidare. Det var också extra många resenärer till Kastrup, mot vad det brukar vara vid den tiden, när vi brukar åka annars. Vi reser rätt ofta på charterresor. Ungdomarna gick av tåget allteftersom, men det var ändå fler resenärer än vanligt vid den här tiden på dygnet.

Vi satt och halvsov på vägen till Kastrup. På bänken vid sidan om oss satt det ett par, som hade satt sin ena resväska mitt ute i gången. Eftersom de inte reste sig och tog hand om väskan, när vi skulle gå av, blev Bert tvungen att lyfta våra båda cirka tjugokilos väskor över hans. När Bert hann fram till utgången på tåget, hade redan en hel del folk stigit av, till exempel Kristina och Lasse, så slogs dörrarna ihop och Bert kunde inte öppna dörrarna med knapparna där. Kristina hade tagit hand om hans handbagage, för att hjälpa honom och stod utanför och försökte att öppna dörrarna utifrån, men det var lönlöst.

Tåget satte igång först sakta, sakta men gick sedan fortare och fortare. Då var vi kvar sex personer som skulle ha gått av. Killen med väskan i gången fick sitt straff med en gång, för han blev också tvungen att åka med. Det var ett ungt par, som var ute på resa med hela företaget som också tvangs åka med. Vad göra? Hjärtat satt uppe i halsgropen på mig med en gång. Men jag fick fart fram till början av tågsättet och hittade tre konduktörer, som satt och pratade med varandra. Jag förklarade vad som hade hänt och den ene konduktören sa, Ni skulle ju ha tryckt på knapparna i dörren. Det hade vi ju gjort, men det fungerade ju inte. Då följde han mig tillbaka där de andra stod och skulle visa hur det gick till. Så berättade han att vi blev tvungna att följa med tåget till Svågertorp, där vi skulle gå av och gå upp till en gångbro och över till nästa perrong och ta nästa tåg till Kastrup där.

När tåget närmade sig Svågertorp kom konduktören tillbaka och skulle se till att vi kom av där. Han fick då trycka på knapparna för att öppna dörrarna, men han fick trycka flera gånger innan han lyckades öppna. Det var nog alltså något fel på öppningsmekanismen. Vi for ut och upp och ner. Det var tungt med väskorna. Den ena vägde 16 kilo och den andra 20. Väl uppe för trapporna hittade vi en hiss och tog den ner tillsammans med en ung mamma och hennes dotter. Så kom tåget äntligen och vi kom tillbaka till Kastrup. Bert fattade inte ens att vi hade kommit tillbaka till Sverige igen, knappast jag heller, för jag trodde först att det var en station på den danska sidan.

Vid hissarna fick vi vänta för det var många som skulle upp. Väl inne i hallen stod det långa köer till incheckning till andra flyg. Det var knappt att vi kom förbi. När vi väl var framme till vår incheckningsdisk var den alldeles tom på resenärer, så vi kom snabbt förbi där. Genom sista säkerhetskontrollen kom vi också kvickt igenom. Vi gick upp och letade efter Kristina och Lasse. De fanns inte på det vanliga stället, där vi brukar sitta efter incheckningen. Då kom jag på att vi skulle ut genom Gate D1 i stället för Gate A. Då blev det full karriär igen till Gate D. Vi halvsprang alltså vidare rätt långt bort och plötsligt hörde jag Kristina ropa, Gilla. De två satt vid en servering och åt frukost. Då gick vi dit och åt våra medhavda mackor vi också. De hade ju Kristina tagit hand om i och med att hon tog Berts handbagage.

Sen blev det utrop för embarkeringen. Vi gick nästan sist ut eftersom vi även denna gång hade beställt businessclass på planet. Det innebär ju att man sitter längs fram med gott om plats för benen. Då bör man ju inte gå ombord för tidigt eftersom man då står i vägen för alla andra vid påstigningen. Avfärden blev försenad ungefär till klockan 8. Vi blev förvarnade att det kunde bli skakigt på turen, men jag tyckte inte att det var hemskt. Flyget tog cirka 3½ timma ner till Chanias flygplats, så vi var framme klockan ½12 svensk tid det vill säga ½1 lokal. Det var en rätt liten ankomsthall på flygplatsen. Våra väskor var bland de första ut på bandet eftersom vi var bland de sista vid incheckningen.

Första kvällen gick vi till Manolis taverna vid hotell Melmar. Där bodde vi förra året, så det blev enklast att leta sig dit. Kristina och Lasse var också med och åt vår första grekiska middag för denna gången.

Söndagen den 26/9.
Vi hade bestämt att träffas 7 - ½8 för att gå ner på stan. Vi blev färdiga först och gick bort mot deras hotell och visslade. Bert ropade som Tarzan också. De var också färdiga och kom ner så småningom. så gick vi in mot stan längs strandpromenaden. Vi hittade Theo Beach, så vi visste var taxichaufförens kompis Marco höll hus. Vid marknadsplatsen låg det ett tivoli.

Vi gick ner förbi och genom arkaderna med affärer och restauranger mot Helona på hörnet och runt mot den venetianska hamnen. Där gick vi genom alla restaurangerna och upp genom de gamla gränderna. Letade efter restaurang Vassalos på Epimenidou street. Vi fick gå genom många olika gränder med alla restaurangerna, men så hittade vi rätt ställe till slut.

Mixed grill hos Kostas Vassalos, ägaren, serverade själv som vanligt.

Där beställde vi mixed grill menyn. Den består av bröd, zaziki, grekisk sallad och varsin tallrik med olika sorters grillat: kött, fläsk, lamm och kyckling. Det hörde till en kanna kretensiskt vin till också. Det smakade fantastiskt. Priset var lågt även om det hade gått upp något från förra året. Det kostade 20 € per par. Sen gick vi hemåt och hamnade på en bar vid strandpromenaden där vi drack varsin öl.

Måndagen den 27/9.
På ett ställe ligger det en butik, där de säljer allt möjligt i skinnvaror från skor till kläder. Ovanför butiken hänger det en mängd olika nationsflaggor. Bossen där gillar Palme. Det kom vi i ihåg från året innan. Nu fick han tag i min arm och drog in mig i butiken och visade på en mängd foton. Ett visade honom själv tillsammans med Palme, när han var där i butiken 1987. Han var mycket stolt över det. Anna Lind var också med på ett foto där bland många andra celebriteter. Så började han försöka sälja. Först hängde han ett bälte över axlarna på Bert. Det skulle Bert få gratis. Sen gick han i väg och hämtade en rosa börs till mig och den var också "for free". Vi gillade inte hans varor nåt vidare över huvudtaget, men jag tyckte att han var lustig, så jag började fingra på kameran för att eventuellt få lov att fotografera honom och hans personal. Då fick han spel och började gasta och skrika att vi skulle betala "våra" varor. Vi skulle minsann inte få ett gratis turistminne där inte. Vi var ju inte intresserade av grejorna ett dugg så vi gav tillbaka dem till en av de anställda damerna. Hon bara beklagade. Det tycks som om att han brukade vara sådan.

Så drog vi vidare. På hemvägen stannade vi till vid Theo Beach. Jag gick ner till ett par strandvakter och frågade om nån av dem hette Marco. Jo, det var en av dem. Då hälsade jag från taxichauffören Theo och Marco blev jätteglad. Det var roligt att få framföra den hälsningen. När vi sen kommit hem gjorde Bert lite lunch.

Sen gick vi ner till stranden för att bada. Bert var så ivrig ner i vattnet att han glömde att ta av sig sitt gula linne, utan badade med det på sig. Han märkte de inte själv förrän jag frågade varför. Han trodde att det var badshortsen, som hade bullat upp sig i vattnet. De var nämligen också gula. Folk runtomkring fick sig ett gott skratt trodde vi. Sen när vi hade simmat ett bra tag i vågorna som gick rätt högt gick vi och lade oss i sanden och solade. Jag simmade ett tag och så kom vi underfund med att vi inte hade vatten med oss. Bert gick upp på hotellet och kom ner efter ett tag med både vatten och vattenmelon.

Killen som skötte stranden kom sen och sa till oss att vi kunde ligga på stolarna gratis den här dagen. Det var en speciell turistdag kom vi underfund med senare. Annars tyckte vi att det blir onödigt dyrt att hyra stolar och parasoll varje dag i 14 dagar, eftersom det kostade 5 € för en dag. Det blir nästan 50 kronor om dagen. De pengarna kan man ha roligare för. Efter det att vi hade varit i vattnet och badat tre gånger gick vi hem och drack kaffe på balkongen och gjorde i ordning oss med dusch och så vidare.

Vi pratade om kvällens aktiviteter och Kristina och Lasse hade tänkt sig att gå till Manolis senaste restaurang den 3dje i ordningen. Jo, det kunde väl vi också tänka oss, så vi stämde träff därute.

Yamas, Manolis med mustaschen.

Vi kom först eftersom vi redan var klara och satte oss vid ett bord för fyra. Omedelbart fick vi varsin raki. Vi tittade i matsedeln och jag ville gärna ha kleftiko, Bert också. Så kom de andra två och fick också raki. Efter bläddrande fram och tillbaka beställde de lammkotletter. Maten var suveränt god tyckte vi allihop. Kleftikon serverades med bl a ris och ärtor och pommes frites. Kristinas och Lasses kotletter var jättestora. Vi drack husets vin och en flaska vatten till maten. Det kostade 23.30 € före dricks. Vi fick sen lite melon att läska oss efter maten och varsin kaffeshot. Gott!

Så småningom reste vi oss och gick in mot våra hotell och lite vidare. På en hörna satt det en dam och spelade och sjöng och en man sjöng. Vi satte oss ner där och beställde varsin Irish Coffe. Man kan inte kalla henne för annat än att hon inte var "tjej". En dam i sina bästa ålder, men lite "beige" i stilen. Men spela och sjunga kunde hon. Hon hade en rätt bred repertoar, så hon sjöng lite poppigare varianter ibland och lite grekiska melodier ibland. Så sjöng de duetter. Jättebra. Killen som sjöng började dansa grekiskt och drog med sig flera andra upp. Kristina och jag gick också upp och det blev långdans genom hela krogen. Det var jätteskoj.

Tisdagen den 28/9.
Först gick vi ner på stan och tittade nästan överallt. Så småningom blev det dags att bada. Vi gick hem och sen ner till stranden och simmade mycket och gick promenader åt båda hållen längs stranden. Vi badade igen under vägen. Sen dök Kristina och Lasse upp och badade de också. Vi bestämde att träffas på restaurang Mediterranean på kvällen och äta moussaka. Sen gick vi upp på rummet och duschade och knoppade sen ett tag. Bert handlade lite medan jag gjorde kaffe. När vi druckit det blev det varsin gin-grogg.

Dags för mat. Vi gick ut på gatan för att gå till restaurang Mediterranean. Vi såg att Kristina och Lasse hade gått för det var tomt på deras balkong. Då sa jag till Bert att nu får vi lägga det långa benet före, så de inte behöver vänta så länge. Just som jag hade sagt det ropade Kristina från andra sidan av gatan på oss. De hade just kommit iväg, så vi fick sällskap hela vägen.

Alla beställde moussaka och rött vin till. Det var samma kille som serverade oss året innan. Moussakan smakade förstås utmärkt gott. Vi satt både länge och väl innan vi beställde notan. Den gick på 34,40 € för oss alla fyra. Lasse var sugen på glass, så vi gick för att uppsöka ett ställe som serverade sådant.

Onsdagen den 29/9.
Vaknade 20 över 7. Efter frukosten knöt vi oss en stund till. Sen blev det dags för en promenad. Vi gick upp för backen från hotellet räknat. Sen gick vi på genomfartsgatan. Det var en förfärlig trafik. Vi var inne i nån inredningsaffär. Sen gick vi över gatan till ett konditori/bageri, där vi köpte varsin spenatpaj och en ½ liter vatten. Så småningom kom vi nästan fram till Fyra Martyrers Kyrka. Där fanns det en liten plantering med sittplatser. Där satte vi oss och åt våra pajer.

Fyra Martyrers kyrka.

Sedan gick vi framåt gatan och in i Stadsparken. Där fanns det 2 åsnor i en inhägnad och 2 strutsar i en annan. Fotografering.

En struts i närbild.

Så gick vi vidare in i parken. Vid mitten satt det en äldre herre som ville att vi skulle sätta oss på hans bänk. Det blev inte så, utan vi gick en bit till in och satte oss på en annan bänk och vilade. Han undrade nog varför vi inte ville sitta hos honom, för han lutade sig fram och tittade hela tiden efter oss. När vi hade vilat fötterna gick vi tillbaka till ingången där vi kommit ifrån. Vem kom där? Jo, Kristina och Lasse. De hade också varit på långpromenad. Vi pratade en stund och fortsatte sen för vi behövde gå på toa. Det fanns en där vi hade gått in i parken. Vi gick dit men fick faktiskt avstå, för det var bara ett hål i golvet och det klarade inte vi.

Då gick vi ner mot gamla stan och satte oss vid en servering och beställde varsin Mythos. Sen gick vi vidare ner genom de gamla gränderna, där man nästan kan nudda vid husen bara med att sträcka ut armarna åt båda håll.

Här tittar Bert på knivar.

Där finns det massor av butiker av alla de slag. Vi gick sen ner en annan gränd som ledde till hamnen. Där gick vi igenom alla serveringarna och mot slutet på Helona stod det en servitör och vi kände igen varandra med en gång från förra året. Han visade sig heta Roman.

Torsdagen den 30/9.
På torsdagar är det marknadsdag vid hamnen. På vägen dit gick vi in på hotell Ilios Beach där Åke Ämting brukar bo. Där fick vi tips av en svenska Ulpu (det låter finskt) om en taverna som ligger ovanför stan. Den heter Korifi. Så fick vi tips om ett svenskt nyöppnat konditori Svea´s. En av flickorna som hade öppnat Svea´s hade jobbat på Ilios Beach tidigare. Vi fick i uppdrag att hälsa från båda tjejerna till Åke och hans fru Ruth. Vi fick kontakt med Åke genom förra årets dagbok från Kreta på www.Kalimera.se. Det var mycket roligt att bli bekant med folk, som har samma intresse som vi. Men vi har aldrig träffat varandra. Ändå håller vi kontakt då och då med mejl.

På marknaden var det hett och trångt bland alla stånden. Hör och häpna! Jag hittade ett par röda Reebok-skor exakt samma modell som Bert köpte på Tenerifa för nåt år sedan. Jag provade dem och handlade. Vi handlade också en del grönsaker för att Bert skulle koka soppa av dem. Det kostade nästan ingenting. Fina var de också.

Gilla har köpt gympaskor, men är faktiskt glad.

Naturligtvis träffade vi Kristina och Lasse på marknaden och tipsade dem om kondiset. När vi sen gick hemåt för att gå till Svea´s, satt de redan där. Vi beställde varsin cappuccino och en bit äppelkaka och en kanelbulle, som vi delade på. De smakade utmärkt gott. Det godiset kostade oss 17,30 €. Det är två svenskor som äger stället. Vi talade med Cecilia Kängström. Den andra hette Gun Vestlund. Cecilias mormor hette just Svea och de hade tyckt att hennes namn skulle passa ett svenskt kondis som varudeklaration. Svea´s ligger mittemot Apollos kontor på Kapetan Lemonia 3.

Kristina och Lasse hade ätit matjessill och potatis tidigare så vi skulle bara äta nåt smått allihop. Jag hade glömt att ta med kameran, så jag smet upp och hämtade den medan de andra väntade. Vi gick neråt stan och hamnade allra längst ut så småningom på strandpromenaden till Savodor. Kristina hade hört att vi hade ätit spenatpaj tidigare. Det tyckte hon lät gott. Så vi försökte på den nya baren. De hade spenatpaj så det beställde vi alla utom Bert som fick en bit omelett och två köttfärsbiffar. Vi två drack vatten till för vi ville inte ha något alkoholhaltigt. Vår nota gick på 4,75 €.

När vi satt där kom det en vuxen dragspelare, som vi två hade sett och hört tidigare. Ingen av oss var på humör att ge någon peng för spelningen. Till slut gick han till vår tillfredsställelse. Efter ett litet tag kom det en liten kille som spelade på ett litet dragspel. Han spelade och spelade så vi blev rätt irriterade på honom. Men till slut gav han sig iväg och vi drog en lättnadens suck. Vi trodde att den förste dragspelaren var den lilles pappa och hade sagt till sin son att reta gallfeber på oss.

Fredagen den 1/10.
Vi gick ut och gick våra rundor på stan på förmiddagen då Bert började bli sugen på en gyros pita, men överallt där vi tittade var inte köttet färdigt. Det var för tidigt. När vi hamnade alldeles vi sidan om Rimondibrunnen hittade vi Kristina och Lasse vid en servering. De hade bara druckit kaffe på morgonen, men inte ätit något, så de hade beställt varsin english breakfast. Vi pratade ett tag och sen gick vi vidare.

På kvällen lagade vi till en fisk och räksoppa på rummet. Vi skulle bjuda Kristina och Lasse på det, men det blev inte av.

Bert vid Rimondibrunnen.

 

Lördagen den 2/10.
När vi kom hem åt vi resten av soppan som mellanmål. Vi lade oss ett tag och sen var klockan så pass mycket att det var dags att gå in till stan. Vi hade bestämt oss för att gå till Helona och äta vildget. Sagt och gjort. När vi kom fram frågade jag ägaren om de hade samma meny och samma priser ute i hamnen. Jo då. Han tog oss med sig och överlämnade oss till servitörerna på andra sidan. Den ene kände igen oss från förra året, då han serverade på "baksidan". Där var det för övrigt nya möbler och omdekorerat från tidigare. Även i hamnen var det snyggt och fint med ljusblå överdrag på stolarna. Vi tittade inte ens i menykortet utan beställde med en gång. De kom fram med en helflaska vatten med det samma. Vi beställde alltså grekisk sallad, vildget och ett lokalt vitt vin, som serverades i en likadan flaska som Manolis hade fyllt med raki och gett oss förra året. Salladen var saftig och läcker. Getköttet var så mört att man nästan inte behövde kniv att skära det med. Det smakade lika gott som vi kom ihåg. Köttet serverades med pommes frites, ris med grönsaker och en bakad potatis, som vi hade beställt extra. Vi drack vatten till maten också. Notan gick på 46.60 €.

Mätta och belåtna gick vi genom restaurangen och ut till baksidan, där ägaren tog fatt i oss och bjöd på kaffe. Bert fick nog raki och jag fick en läskande likör (?) med is i. De hade som vanligt en flicka, som spelade piano och en som sjöng. Hon som sjöng visade sig vara pianistens mamma. Så satt det en kille som sjöng och spelade gitarr. Mamman sjöng fantastiskt fint. Hon satt hela tiden och sjöng utan mikrofon och högtalare. Ibland blev det kretensisk dans, då även ägaren dansade. Han sjöng också då och då. Det var en fin avslutning på en god kväll.

Söndagen den 3/10.
Vi tog oss ut på stan till andra gator, som vi inte hade sett förut. Där tittade vi i skyltfönster eftersom butikerna var stängda på grund av helgen. Det fanns faktiskt massor av fina affärer överallt. Så småningom kom vi fram till Fyra Martyrers kyrka. Vi gick in i den och satte oss på en bänk längst framme och beundrade målningarna som fanns över alla väggarna och i taket. Där fanns stora tunga ljuskronor hängande från taket också. Allt var fantastiskt vackert. Målningarna var i ikonstil och kanske från den bysantinska tiden.

Detta är taket i Fyra Martyrers kyrka.

När vi kom ut ur kyrkan satte vi oss på en caféservering alldeles intill och drack varsin liten Mythos. Vid bordet intill satt ett gäng dövstumma människor och "samtalade". Vi satt rätt länge och knaprade i oss mandlar och nötter som följde med ölen. Så gick vi neråt gamla gränder där vi inte hade gått tidigare. Det var spännande. Det var mycket vackert där och bra med urnor med växter i. Vi tog några bilder under vägen. Så småningom kom vi ända fram till baksidan av Fortezzan och såg havet från ett torg där polisen hade sitt högkvarter.

Vi följde utefter Fortezzan ett tag och gick sen in i en annan gränd och vidare till en liten kyrka vi kände igen. Då gick vi ner den gränden som nästan brukar vara igenproppad av butikernas varor. Sen visste vi att vi var på rätt väg, för vi hade bestämt oss för att gå till Vassolos taverna och äta mixed grill igen. Kostas Vassalos kände genast igen oss och bjöd oss ett bord. Bröd, grekisk sallad, zaziki och flera sorters grillat kött, gris, kyckling, lammkotlett, malen köttbiff och en korv. Massa mat alltså. Vi blev serverade husets vin och en flaska vatten också. Det tog naturligtvis gott om tid att få i sig alltihop. Notan gick på 20,60 €.

Detta är Bert och den nye Kommissarie Morse. Nej, Kostas Vassalos.

Mot slutet fick vi kontakt med ett engelskt par, som satt vid bordet vid sidan om oss. Vi pratade om resor. De hade bland annat varit i Parga på fastlandet, dit vi försökte komma en gång, fastän den resan blev inställd på grund av för få gäster enligt Apollo. De liksom alla andra vi har träffat, tyckte att Parga var jättefint.

Efter att vi kommit hem igen la vi oss att sova middag. När Bert vaknade gjorde jag kaffe, som vi tänkte dricka på balkongen. Då sprang han ner och köpte bland annat kakor, gin och dricka. Han var sugen på något gott till kaffet. Kakor alltså. Plötsligt kom han på att han ville ha en tidning och for ner igen och kom upp med Aftonbladet som byte. Han sa att det hade blåst upp rejält, så det gick höga vågor i havet. Det var nog inte läge att försöka bada. Det gjorde vi inte heller. Efter varsin gingrogg skulle vi gå ut.

Vi gick sen österut på havssidan. Det gick höga vågor in över stranden. Vi såg inget tecken på sköldpaddsskydden i mörkret. De hade vi sett förut vid tidigare promenader längs stranden. Det är sköldpaddan Carreta Carreta som lägger sina ägg i sanden och sen kläcks bebisarna efter en tid. Det var kolsvarta moln på himlen. Trots att vi ätit stor lunch blev Bert hungrig och ville äta hos Manolis. Han var på sin 3dje restaurang. Vi fick ett bord mitt emot dörren och vi beställde varsin pasta bolognese. Och en ½ liter vitt husets vin. Manolis for som en tätting bland borden och när det kom 10 personer, både vuxna och barn, flyttade han ett par från deras bord längre in i lokalen och ordnade med extra bord och stolar så alla nya fick plats där. Allt ordnades på 0-time.

När vi hade ätit fick vi kontakt med ett danskt par från Köpenhamn vid bordet nästintill oss och började prata med dem, mestadels om resor. Då kom Manolis farande, tog tag i ryggstödet på min stol och drog både mig och stolen över till danskarnas bord. Bert följde snällt efter. Där satt vi sen och pratade. Bert sa när vi gick därifrån att Kristina och Lasse hade gått förbi krogen och Kristina hade stannat och vinkat. Jag såg dem inte. Jag var för upptagen med danskarna. När vi sen gick hem hade havet dragit sig ännu längre inåt land. Bord och solstolar stod ända ner i vattnet.

Måndagen den 4/10.
Det stormade fortfarande. Det vill säga vågorna gick höga och det flög mörka moln över himlen. Det var alltså inte lämpat att bada precis för man visade röd flagg överallt. Vi gick ut på stan igen och tittade i butiksfönster och i butiker som vanligt.

Hela havet stormar.

Eftersom det fortfarande var hög sjögång tyckte Bert att vi skulle ligga vid poolen. Han gick ner i förväg medan jag donade lite. När jag kom ner satt han på en solsäng och pratade med ett par som bodde på vår våning. Det blev varken sol eller bad för solen räckte inte till. Tiden hade inte räckt till den heller, för vi hade köpt en utflykt till kvällen. Vi skulle på en kretensisk afton på taverna Axos uppe bland bergen. Utflykten kostade 747:- inklusive en extra avgift på 25:- för att vi handlade med Berts Eurocard.
Då gick vi alltså upp och gjorde i ordning oss för kvällen. Vi bottnade med en gingrogg innan vi gick ner för att invänta bussen, som skulle hämta oss 10 minuter i 6. Det var ett helt följe damer som också skulle åka med. Det var nog de som kom hem ½ 3 på lördagsnatten och pratade i korridoren och väckte mig.

Bussen kom och vi fick sitta på andra våningen. Den stannade på ett par tre ställen till, för att ta upp flera gäster. Vi hade en söt guide ombord, Maria. Hon var av grekiskt - libanesiskt ursprung. Framför oss i bussen satt det ett danskt par och över gången vid dem satt det ett par till i deras sällskap. Guiden Maria berättade en hel del om Kreta och bl. a. dess vinodlingar.

Hon berättade sagan om hur vinet kom till Kreta. Dionysos hade kommit till Spanien på besök och där fick han smaka vin för första gången. Det var en fin upplevelse för honom att man kunde bli glad och modig av vinet. Han frågade då om hur man fick fram det. Det var ju genom vinrankor och druvor. Då skulle han ta med sig några vinrankor hem till Kreta. Hur skulle han göra? Jo, han kom underfund med att om han band fast vinrankan på en fågels ben skulle fågeln kunna flyga hem med den. Det var ju bara det att rankan växte och växte, så fågeln klarade inte av den längre. Då tog han ett lejon och band fast vinrankan på det. Rankan växte vidare. En åsna blev sista lösningen. Det är därför man säger att om man dricker lite vin sjunger man som en fågel. Om man sen dricker lite mer blir man modig som ett lejon och till slut med för mycket vin blir man dum som en åsna.

Redan när vi kom fram till tavernan över smala vingliga vägar högt uppe i bergen, berättade Maria för oss att de två danska karlarna hade varit otrevliga mot henne. De hade sagt att hon guidade dåligt, för hon inte pratade danska så de kunde förstå. De hade varit helt oförskämda mot henne och kallade henne för svartskalle bland annat. Det hör till saken att de var ordenligt berusade redan när de kom upp till tavernan. Den ene hade somnat i bussen, så han fick väckas, när vi skulle gå av. Sen satt de två inte med ute i den fina trädgården, där borden stod uppdukade framför en rund scen. De föredrog att sitta inomhus och supa hela kvällen. Så de satt och sov när vi skulle åka hem. Maria bad att vi genom handuppräckning, skulle visa var vi kom ifrån. Sverige? Största delen av gästerna räckte upp handen. Norge? Inte riktigt lika många. Danmark? Det var bara fyra som räckte upp handen då.

Vi serverades meze, som bestod av grekisk sallad, ostpaj zaganaki, zaziki, vita bönor i tomatsås. Till varmrätt var det spett, souvlaki med klyftpotatis. Till dessert skulle det vara säsongens frukter och det blev vita vindruvor. På bordet stod det en jätteflaska rött vin och en lika stor med vitt vin. Vinet fick vi dricka hur mycket som helst av. Så fort en flaska blev tom, fyllde man på med en ny. Vårt bordssällskap bestod av två par norrmän som var mycket trevliga. Det ena paret hade en son med sig också.

Så småningom blev det underhållning av två musikanter, som spelade lira, lauta och bousouki, typiska kretensiska instrument. Det var tre flickor i vackra kretensiska dräkter och tre killar också i folkdräkter, som dansade för oss. De var mycket skickliga. De dansade så det tog andan ur oss. När de skulle hålla paus själva bjöd de upp folket ur publiken, så vi också fick dansa, typ Zorbadans. Det tog ett tag innan man fick in takten ordentligt. Bert dansade inte för knäets skull. Han föredrog att sitta och dricka vin, men jag dansade så jag trodde inte mig själv om att ha sån kondis.

Kretensiska dansare underhåller.

Sen bytte dansarna till svarta kläder med ett rött bälte kring midjan och fortsatte att dansa mer och mer. Den ene killen ställde en flaska ovanpå ett bord och på flaskan stod det ett glas rödvin. Sen ställde han sig ovanpå glaset. Han fick vin i ett glas och stod där och drack vinet och kastade sen ner vinglaset till en av de andra dansarna. Så spelade han full och gjorde konster med en stol, typ Nils Poppe. Han bjöd upp den ena danska tjejen vars kille satt där inne och söp. De gjorde en slags pantomim tillsammans. Hon skulle säga no till honom hela tiden. Sen blev det mera dans.

Vid 11-tiden blev det dags att ge oss iväg till bussarna. Då fick man väcka de fulla danskarna. De ville inte åka med utan Maria fick hota dem med att de fick ta taxi hem själva. Då stod deras damer och hejade på Maria. Bussen letade sig sen försiktigt ner för alla backarna igen i mörkret. Vi kom hem ungefär 12 och släckte lampan ½ 1.

Balanskonstnär.

Tisdagen den 5/10.
Vädret var ännu sämre ute. Det blåste av bara den och vågorna vräkte in över stränderna. Grått var det också, men det var varmt och skönt.

Sen gick vi vidare och hamnade på restaurang Mediterranean där Bert skulle ha moussaka, för han var redan hungrig klockan 12. Konstigt efter all mat dagen före. Det blev alltså varsin moussaka och en ½ kanna vitt vin till. Vi fick varsin grönpepparfrukt av servitören, som han nöp på en buske, som var planterad som dekor på restaurangen. Notan gick på 14 € Sen gick vi hemåt. Det blev kaffe på balkongen. Så blev det middagsvila.

Efter en längre middagssömn gick vi ut för vi skulle gå till Apollo och berätta hur illa Maria hade blivit behandlad kvällen innan, men de hade fortfarande siestastängt. Då gick vi över gatan till Svea´s och drack kaffe och åt varsin äppelkaka med vaniljsås till. Tala om att bli mätt. Svea´s öppnade i juni i år, så det var nästan nytt. När vi var klara gick vi över till Apollo igen. Då var klockan 5 i 5, men då hade Maria fått syn på oss. Hon hade redan berättat för sin chef hur danskarna hade varit mot henne. De hade ju bland annat kallat henne för svartskalle. Fy katten!

Sen gick vi ut och köpte vatten, för det var slut och gick upp på rummet med det. Bert tyckte att jag var för lättklädd. Han trodde att jag skulle frysa i enbart ett linne, så jag skulle ta min jacka med. Bert fick för sig att han skulle gå i förväg och köpa en tidning. Jag trodde att han skulle komma upp med den. Men det tog lång tid utan att han kom. Han hade inte tänkt sig att komma upp igen, utan han hade gått över till andra sidan av gatan och läst tidningen medan han väntade på mig. När han stod där var det en motorcyklist som körde på en man, som bara hade 1½ meter kvar att gå över på ett övergångsställe. Det blev full palaver. Affärsinnehavaren i "vår" butik kom över från andra sidan gatan och gapade och skrek på motorcyklisten. Bert menade att den påkörde skulle anmäla det till polisen. Men han tyckte visst att det var ingenting eftersom hade bara småskråmor. Sen tröttnade Bert att vänta på mig och kom upp.

Sen gick vi ut igen. Jag hade jackan på mig, men den blev för varm. så jag bar den i handen i stället. Vi gick ner och gick ett par varv i gamla stan. Där hittade jag äntligen krogen Kyria Maria bakom Rimondibrunnen. Jag hade ju läst om den på internet redan förra året men inte hittat den då. Så var det dags att gå hem tyckte Bert. När vi kom upp i lägenheten fanns det inte nån mat för Bert var hungrig. Inte jag. Men han gick ner och inhandlade ägg för att göra omelett, som var det enda jag kunde tänka mig efter all mat under dagens lopp.

Onsdagen den 6/10.
Morgonen vid 8 var lika blåsig och mörk som tidigare. Temperaturen var 24o, som gick ner till 21o vid 10-tiden efter det att det hade kommit ett par åskknallar. Det blev alltså frukost på balkongen men kaffet drack vi inomhus.

Vi hade bestämt oss för att gå till Fortezzan, eftersom det fläktade så bra och så var det skiftande sol och moln. Inträdet där kostade 6, € för oss båda. Vi hade ju varit på Fortezzan förra året, så det blev en upprepning av att titta på utsikterna från krönen och så kontrollera hur det såg ut i en särskild borg, som var under ombyggnad förra året. Vi tittade in i en liten, litet kapell också. Vinden låg på ordentligt på vissa håll, så Bert blev nervös för min skull. Han trodde att jag skulle blåsa ut från borgen. När vi hade inspekterat Fortezzan gick vi på Arkeologiska museet, som låg mittemot ingången. När vi gick in där fick vi pensionärsrabatt. Museet var mycket intressant, med bland annat lämningar från den gammalminoiska tiden och framöver. Det fanns mynt i några montrar. De var bland annat från den romerska tiden med präglingar från flera olika romerska kejsare.

Gilla i kapellet.

När vi kommit hem blev det kaffe på balkongen. Så sov Bert på balkongen fast han frös, så han hade behövt ett täcke. Jag sov i sängen ungefär ½ timma. Bert stekte resten av den djupfrysta fisken till mellanmål. Den avnjöts på balkongen. Jag tvättade lite, sen skulle jag duscha. Just när jag skulle skölja ur håret med balsam i tog vattnet slut. Bert klippte skägget på balkongen, när jag ringde till receptionen och talade om, att vi inte hade något vatten. Han svarade att det skulle komma igen om två minuter. Jo visst, det vet man ju hur det är! Men mycket riktigt. Vattnet kom tillbaka som lovat, så Bert också kunde duscha.

Så klädde vi oss för att gå ut. Vi skulle gå till Kyria Maria och testa deras mat. Just som vi kom ut från hotellet, stötte vi ihop med Kristina och Lasse som också var på väg in till stan. De hade ätit på eftermiddagen, så de skulle bara ta nåt att dricka. Vi fick sällskap hela vägen och de satte sig också hos oss och beställde varsin öl. Jag beställde en mixad tallrik med smårätter både varma och kalla. Men Bert skulle bara ha keftedes grekiska köttbullar. Han fick 4 eller 5 små köttbullar serverade ovanpå en hög med ris. Det serverades ingen sås till. Det var tur att jag hade tagit det mixade, för det var det gott om. Han fick äta från min tallrik också. Så hade vi beställt husets vita vin. Då fick vi en sån där röd bringare med vin som räckte ungefär till 2 glas. Det fick vi ju ta mer av. Kalaset gick på 20 €.

Till notan fick vi varsin liten paj med kanelsmak och varsin ouzo också. Han serverade Kristina och Lasse detsamma för man tyckte nog att det hade varit futtigt annars. Inne på krogen var det dekorerat med hundratals fotografier, som väl föreställde nöjda kunder. Jag fick tag på ett visitkort från Kyria Maria. Det visade sig att de hade tre stycken tavernor på olika håll i Rethymnon precis som Manolis har numera.

Torsdagen den 7/10.
Marknadsdags. Naturligtvis gick vi dit igen. Först köpte vi ett kilo vindruvor. Sen gick vi runt och tittade bland klädstånden. Där fanns det bland annat riktigt snygga långbyxor, avtagbara till shorts i en smidig tunn kvalitet. Men man vågar ju inte handla utan att kunna prova, så det blev inget köp av.

Sen gick vi hem med en nyinhandlad tidning och druvorna innan vi gick till Spar och handlade 3 bitar biffkött, som Bert stekte och serverade på balkongen. Då var det rätt soligt där, så vi blev sittande där ett tag och solade. Men jag tyckte att vi gott kunde gå ut och gå i solen ett tag längs stranden. Vi satte på oss badkläder och hamnade mittför Manolis så småningom. Där la vi oss på våra medhavda handdukar och sov nog lite middag.

När vi hade vaknade till liv hade det infunnit sig ett tyskt sällskap på stranden. De gick ner i havet och badade trots att det visades röd flagg. Det blåste rätt bra och just där gick det höga vågor. Det var 2 vuxna karlar, en kvinna och en flicka kanske i 15-årsåldern och ett par pojkar i 11-12 årsåldern. En kvinna blev kvar på stranden. De andra kom längre och längre ut i vattnet. De badade jättelänge. Till slut reste sig kvinnan på stranden och vinkade in de andra. Då kom en av männen in med den yngste. Sen gick han i och hämtade 15åringen. Hon kunde nästan inte stå på benen, så trött var hon. Då kom de andra in också. Där hade det kunnat bli en katastrof. Medan de var i vattnet kom det också en ensam man och hoppade i vattnet, men han stannade inte så länge. Sen försvann allihop och så tyckte vi att det var dags för oss att gå hem också.

När vi kom upp på promenaden och skulle sätta på oss skorna, såg vi att vi hade fullt av oljefläckar under fötterna. Vi gick barfota nästan hela vägen hem för att bli av med oljan, men den gick inte bort förrän vi skurade fötterna med grön svamp och diskmedel när vi duschade. Handdukarna hade också fått en hel del oljefläckar.

Fredagen den 8/10.
Morgonen var grå och blåsig som vanligt. Så efter frukosten gick vi in till stan och strövade bland gränderna. Vi tittade in i en butik som sålde kryddor och så vidare. Där fick vi smaka varsin ouzo, som smakade riktigt gott. Vi köpte en lite större flaska och en mindre plus ett par sorters kryddor timjan och basilika. Sen gick vi vidare och hamnade i en annan kryddbutik. Det blev avsmakning där också av ouzo. Bert fick smaka av två olika sorter. I den butiken köpte vi honung med timjan.

Sen hamnade vi nere vid hamnen. Hos Helona blev vi bjudna på ouzo igen. Men då blev det med gurka, zaziki och bröd också. Vi berättade att vi tänkte gå dit på kvällen och äta vildget igen, men att vi tänkte att sitta på andra sidan hos musikanterna. När vi sen gick vidare hemåt blev vi stoppade av killen som jobbade på Helona förra året. Han bjöd också på ouzo och berättade om sin dotters stundande bröllop, som skulle gå av stapeln i Thailand.

På hemvägen började det ösregna. Det blev rena skyfallet. Vi skulade vid en kinarestaurang, som tydligen redan hade stängt för säsongen. Sen gick vi sjösidan hem. Men vi blev alldeles sjöblöta ändå. Väl hemma torkade våra kläder på 0-time. Så lämnade vi våra grejor på rummet och gick ner till Spar och handlade lever till lunch, och ost, bröd och skinka till morgon- och resemackorna. Bert stekte levern och så åt vi den. Sen blev vädret bra.

Jag tyckte att vi skulle prova på att bada eftersom både vinden och vågorna hade lagt sig rätt bra. Det blev inget bad, men vi promenerade hela strandvägen ut och sen tillbaka. Hemkomna duschade vi och jag började att packa.

Innan vi gick ut provade vi äntligen på välkomstflaskan med vin, som stod på bordet när vi kom, med en flaska vatten. Bert lyckades inte få upp flaskan, utan blev tvungen att gå ner i baren och få hjälp. Vinet smakade gott.

Sen gick vi ner till Helona och åt vildget, som vi hade bestämt. Den smakade lika gott som tidigare och var jättemör. Sångarna var där och spelade och sjöng. Kristina och Lasse kom också och satte sig hos oss. De skulle äta pasta bolognese. Ett tag spelade det en irländare gitarr och sjöng till. Han var lång och smal och hans låtar var långsamma. Den hade vi gärna sluppit. Vi pratade och roade oss vid bordet, men bossen hyschade på oss. Han tyckte väl att vi inte var tillräckligt uppmärksamma på artisterna. Notan gick på 30,60 € för oss.

Vår servitör på Helona, Roman.

Så småningom tog vi adjö av servitörerna även på hamnsidan. Tjejen som var nån slags hovmästare tyckte att det var trevligt att vi kom och sa adjö även till henne. Så det blev varsin raki där också. Sen gick vi hem allihop. Jag stoppade ner ytterligare grejor i väskorna. Bert somnade med en gång och jag skrev. Vi hade beställt väckning till ½ 7. Jag släckte vid 10 minuter i 11.

Lördagen den 9/10.
Telefonen ringde ½ 7. Vi åt frukost och packade det sista. Bussen skulle hämta oss klockan ¼ i 9. När vi var färdiga hade vi en del tid kvar, så vi bestämde oss för att undersöka hur det såg ut på taket till hotellet. Sagt och gjort. Vi gick den sista trappan upp. Där fanns det en dörr med en nyckel i. Vi låste upp och gick ut och fick fin utsikt över alla håll att fotografera. Det blev så att vi gick från sida till sida av taket. Ett, tu, tre såg jag inte till Bert så jag trodde att han hade gått ner igen. Då gick jag in och låste dörren ordentligt efter mig och gick ner för trappan. Bert var faktiskt kvar på taket och undrade vart jag hade tagit vägen. Han märkte då att dörren var både stängd och låst. Då gick han loss på fönstret i dörren och bankade och skrek, Gilla. Jag hörde honom, så jag for ju upp igen och låste upp. Det blev alltså en lite dramatisk upplevelse även till hemresan.

Så här lugnt var havet igen, när vi skulle åka hem.

Bussresan gick bra. Vi fick åka över en ny ort för oss, Kalives och hämta folk på vägen till flygplatsen. Bussen stod stilla ett bra tag och vi fick vänta på resenärer, som skulle med. De hade nog inte rätt för sig var bussen stod, så de hade nog väntat på nåt annat ställe. Bert blev kissnödig och bad att få gå av och gå på toan. Det gick bra. Men kruxet var att han inte hade kommit tillbaka, när de andra kom ombord. Chauffören frågade då om mannen som hade gått på toan hade kommit tillbaka. Jag hörde fel, så jag svarade, yes. Men jag fick bråttom att ändra mig till, no. Tänk om chauffören hade satt igång och kört sin väg!

Sammanfattning.
Resan blev jättefin, precis som vi hade önskat. Man får förstås undanta att badvädret inte var det bästa den sista veckan. Det var ju varmt och skönt i alla fall, så man kunde njuta av promenader.

Två saker blev inte av. Det ena var en utflykt till Knossos, som vi inte kom iväg till förra året heller. Av speciella orsaker kan vi inte åka iväg på utflykt så tidigt på morgonen. Det andra var en utflykt med piratbåtarna. Där satte stormen punkt för den. Vi tror inte att det hade varit för trevligt med sjögång. Jag, som brukar ha med mig sjösjuketabletter för säkerhets skull, hade glömt dem hemma. Eftersom det var hissat röd flagg överallt, tror jag inte att det hade blivit så roligt för oss

Vi frekventerade Manolis Place redan förra året. Då hade han bara två tavernor. I år hade han köpt ett tredje ställe. På alla ställena serverade man lika god mat och Manolis själv var underhållande som vanligt. Manolis är känd för sin stora mustasch. Kretas största?

Vi hittade ju Kyria Marias taverna inne i gamla stan bakom Rimondibrunnen. Enligt visitkortet fanns det även tre Kyria Maria. Kyria betyder ju fru på grekiska.

Det här är de fyras gäng. Från vänster Bert Lundström, Lasse Möller, Kristina Flodin och Gilla Ljungberg. Alla fyra från Helsingborg.

 

Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2004 »


© 1997 - 2005 Jan Eklund / KALIMERA | TA DET LUGNT - Internet: www.kalimera.se - E-post: kalimera@kalimera.nu



HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2019 Janne Eklund/Kalimera