Bröllopsfirande i byn Topolia på Kreta

Varför inte berätta en sann historia om en dag i byn Topolia på Kreta. Få se nu, vad var det som hände.

Vi passerar en skylt, som talar om att vi nu kommit till byn Topolia. Det är i mitten av september, klockan är nästan 10.30, solen står högt på himlen och det är redan svettigt varmt.
- Skall vi stanna och dricka nånting, en öl eller frappé?
Det är min co-driver och hustru som frågar.
- Här?
Vägen ringlar sig upp genom byn nästan som en orm. På vänster ligger ett litet kapell, som är så gott som helt täckt av en jättestor röd bougainvillea. På höger sida ser vi byns bageri och ett vitt övergivet hus, vars dörr och fönsterluckor hänger på sned, men något kafenion eller några innevånare ser vi inte.

Vi parkerar bilen på den öppna platsen framför och mittemot bageriet och börjar en stilla promenad i byn. Vägen har delat den i två delar, den nedre och den övre (kato och ano). Allting är tyst och stilla när vi vandrar ner genom den trånga gränden mot kyrkan i den nedre delen av byn. Husen ser tomma och övergivna ut och har inte blivit målade på många år. I trädgårdar och på verandor hänger stora klasar vindruvor och väntar på händer, som skall skörda dem, men vems händer? Från en fönstersmyg tittar en svart katt ned på oss med sina gula och undrande ögon; vad gör dessa människor här i min by?

Byn är stor liksom dess kyrka. Vi klättrar upp i kyrkotornet, varifrån vi får en god överblick av det omkringliggande landskapet. Vi sicksackar oss vidare genom byns trånga gränder och återvänder snart till vägen som leder genom byn.
- Där borta, är det inte ett kafenion?
Min co-driver har upptäckt några karakteristiska stolar på var sin sida av två vingliga bord.
- Tror du verkligen, att det går att sitta där, nästan mitt ute på vägen, utan att få in en bil bland borden? Vi öppnar dörren och går in. Där inne i skuggan sitter två män, som läser dagens nyheter i tidningen Xaniotika Nea.

Cementgolv, vitmålade nakna väggar utom en liten spegel och några av ålder gulnade foton, en silverfärgad spis vars rör leder ut igenom ett enkelt hål i en av väggarna, stolar och bord och från taket hänger en enkel och naken lampa i sin sladd. Jo det är äkta kafenion på Kreta. Bardisken är belamrad med olika sorters flaskor, vars originalinnehåll varit lemonad, coca-cola, vatten, juice eller Metaxa. Innehållsdeklarationen har nu ändrats till tsikoudia (raki) och lokalt rött eller vitt vin tappat direkt från tunnan. Vi ser också honungsburkar, kakor, ost och naturligtvis öl, Amstel eller Mithos.

De två männen är mycket upptagna bakom sina tidningar. Vi hälsar naturligtvis.
- Kalimera sas.
En av dem tittar försiktigt fram.
- Geia.
Ett kort svar varpå han återvänder till sitt tidningsläsande.
Bredvid kafenionlokalen finns ännu ett stort rum, som senare visar sig vara en affär. Genom dörröppningen kommer en äldre liten man, klädd i gråa byxor och en tjock grå tröja, emot oss.
Han ser lite konfunderad ut.
- Tha ithelame dio mpires parakaloume. (Vi skulle gärna vilja ha två öl)
Han ser lättad ut när vi försöker beställa på hans eget språk.
- Amstel, Mithos? Mesa? Han undrar om vi vill ha Amstel eller Mithos och sitta inne.
- Oxi, exo kai dio Amstel parakalo. Nej tack vi vill sitta ute och två Amstel.
Den kalla ölen smakar förträffligt. Vi frågar ägaren om han vill dricka ett glas tillsammans med oss och kanske berätta lite om sin by.

Det gör han gärna och ännu en gång får vi höra samma historia, vi hört i så många liknande byar på Kreta. En gång var det en blomstrande by men nu har nästan alla flyttat, många utomlands till USA, Australien eller Europa, många också till Aten, Chania, Heraklion osv. Skolan har stängt, tja vad skall vi göra? Telefonen ringer, han lämnar oss och tystnaden återvänder..eller????.

På avstånd hörs röster och skratt som ekar mellan husen. Är det månne byns kvinnor som har symöte? Vi betalar och fortsätter vår promenad genom byn. Kvinnorösterna och skratten hörs tydligare nu och där bakom den sista svängen ligger två hus med altanerna vända mot varandra. Det tycks pågå ett riktigt kretensiskt kaffekalas då 20-25 kvinnor i nästan alla åldrar från 20 till 80 år eller mer är samlade på de båda altanerna.
- Ela mister kai madame.

Det är en rund liten tant med hårknut i nacken som kallar på oss. Vi går över på andra sidan vägen och blir inbjudna att deltaga i kalaset. En av kvinnorna förklarar, att de håller på med förberedelserna till ett stort bröllop, som skall gå av stapels på lördag. Just nu håller de på att göra de söta kerotigana (en form av kringlor) som nästan alltid förekommer på bröllop på Kreta. Vi visas nästan omgående ut i ett av köken och placeras milt men bestämt på var sin stol vid köksbordet. Snart står en stor tallrik med lamm och potatis, som lagats i ugnen, grekisk sallad och ett glas vin framför oss.

Fantastiskt! Vem har ringt och beställt detta? Den svarta katten? Maten och vinet smakar förträffligt. Kretensisk husmanskost när den är som allra bäst. Alla har lämnat köket utom vår värdinna, som serverar oss mer mat och vin. Vi försöker förklara, att vi har stora bekymmer med att hålla formen och vikten härnere, då alla kretensare, vi träffar, alltid tycks mena, att vi behöver ett rejält skrovmål mat. Vi ser väl inte så smala ut! Hon berättar, att det är hennes son, som skall gifta sig på lördag. Bröllopet skall hållas i Kastelli och vi är välkomna.




Byn, som vi för en timme sedan trodde var nästan utdöd, är nu full av liv, glädje, gemenskap parat med äkta kretensisk värme, gästfrihet och vänlighet. Vi tackar vår värdinna för den fantastiska måltiden, lämnar köket och återvänder ut till altanerna igen. Härute finns nu kastruller med kokande olivolja på varje tänkbart utrymme. Elplattor eller gasvärme håller oljan kokande.

Från det mosatta köket springer en liten tant ut och in och hämtar respektive lämnar degremsor till kvinnorna på altanerna. Hon har remsor hängande överallt, från axlarna ned till lillfingret. Remsorna, som är ca 40 cm långa och 3 cm breda, bakas av ett särskilt team i grannens kök. Vid varje kastrull arbetar en eller två kvinnor och med en kort käpp, som har en klyka i nedre ändan, gör de sina kringlor. Ena ändan av remsan sticks in i klykan, som därefter doppas ned i oljan och sakta rullas hela remsan runt klykan samtidigt som den steks eller snarare friteras och vips så är ytterligare en kerotigana klar. Det ser enkelt ut men det krävs lite vana för att inte tappa remsan eller bränna den i den kokande oljan. När de är klara, staplas de upp på bord i ett närliggande rum. Vi tittar in och man berättar att det finns ca 1.500 stycken och när allt är klart skall det bli 3.000. Finns det inga gränser för dessa människor, 3.000, helt otroligt och vilket bröllop det kommer bli, och det här är ju bara kerotigana.

Vi använder kamerorna mycket. Våra härliga modeller tycks gilla att bli fotograferade och bryr sig inte om, om ena strumpan kasat ned eller om underkjolen syns eller om en eller flera tänder saknas i det breda leendet. Alla pratar i mun på varandra, skrattar och skämtar. Det är bara att kapitulera och älska våra nyfunna fotomodellers och deras charm och gästfrihet. Vi lovar att återvända med fotografierna och naturligtvis också att komma till bröllopet på lördag.

Före vi lämnar Topolia återvänder vi till byns kafenion och affären för att köpa honung och en flaska vin. Rummen är identiska men i affären hittar vi allt från tandpetare till majskorn, det senare föda till getterna. Från golv till tak, längs väggarna och hängande från taket, överallt finns det varor. Lukten härinne är lite en blandning av allting. Vi köper också ett par bröd från bageriet och lämnar så Topolia bakom oss.

Det som till en början såg lite trist ut med alla övergivna hus hade plötsligt förvandlats till en dag av glädje och liv. Jag undrar förstås varför kvinnorna var så fnittriga hela tiden, var det nåt speciellt med den där degen de använde?

När vi kom tillbaka till Chania frågade vi Eleni och hon berättade att, jo det måste allt vara lite raki i degen för att den skall bli riktigt bra. Aha, så det var orsaken! Rakin hade säkert blivit noggrant avsmakad innan de hällde den i degen. Ok, de var värda varje droppe och imorgon skulle de göra ytterligare 1.500 kerotigana.

Kriti stis kardies mas
Lars och Sofia


Kreta på Kalimera »
Fler resebrev från 2004 »






HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2019 Janne Eklund/Kalimera