Kalimera - ditt fönster mot Grekland och de grekiska öarna.

ÖVÄRLDEN FASTLANDET INFÖR RESAN UNDER RESAN ÖLUFFA
OM GREKLAND FORUM E-GUIDER BOKA HOTELL SÖK

Dagbok från Egina. Del 3.

Tisdag 23 september
Utflyktsdag. Men först blev det frukost "with surprise". Vi fick nylagad baconomelett av kocken som stod i vit mössa och lagade till den vid buffébordet.

 

 

Så tog vi bussen till Afaíatemplet mitt på ön. Det är det vackraste grekiska tempel jag vet. Och utsikten härifrån är bedövande vacker. I museet log gudinnan Afaía sitt arkaiska leende och utanför blommade den rosa cyklamen. Härifrån vandrade vi skogsvägen ner till Agía Marína, som ju är den största badorten på Egina. Där var det litet glest med turister - många far hellre till Poros än till Egina och jag förstår inte varför. Men vi fick gott om svängrum, ett skönt bad och en god lunch på "Kyriákis". Bläckfisken var mör och tillagad med citron.

Återvända till staden hälsade vi på cikadorna i strandtallarna utanför hotellet och tog ett dopp i vår egen steniga, men vackra vik.

 

 

Onsdag 24 september
Började morgonen med den dagliga dosen TV-nyheter. Det är fullständigt omöjligt att förstå ens en gnutta av vad de säger, men om textremsan blir kvar ett tag kan jag stava mig igenom somligt. I Finland var tio dödade vid ett skolattentat. Olympiakós skulle ombildas. Pazok och Nea Demokratia förekom i opinionsmätningarna och Papandreou såg litet gladare ut än förra året. Och så var det kris på börsen på grund av USA:s bosättningslån. En kvinna hade mördats och grävts ner i en park av maken; systern och svågern intervjuades. En kvinna hade blivit slagen och rånats på sina guldtänder; kvinnan intervjuades. Det regnade i hela Grekland och man fick se bilder av bilar som plöjde genom gator fyllda med vatten. Trots klimathot och köer lämnar greken inte gärna sin bil förstod vi. Vi hängde med i nyhetsflödet!

Så gick vi ner på sta´n för att köpa ett sista frimärke - det 65e och för att besöka arkeologiska museet. Alla finesser förstod vi inte, såg bara att de antika skålarna var litet grövre än de brukar. Men flera gravstelen grep oss i hjärtat. Där fanns ömhet, saknad, gestaltad i sten. På väg till "Maridáki" gick vi förbi pita-bageriet på hörnet vid affärsgatan. Bakom disken stod en glad och stolt bagerska som gärna visade hur hon gör när hon bakar in korven i pitan och när vi handlade av henne gav hon oss några småpitor på köpet. Degen liknade vetedeg och korven var ljuvligt kryddig.

Den blev god att äta som kvällsmat. På "Maridáki" dukade man ett långbord till ett gäng med utvecklingsstörda ungdomar på utflykt. Vi såg äldre herrar som åt lunch och ett par, som vi trodde, rumänska damer som köpt solglasögon av en av de evigt kringströvande pakistanska försäljarna. Jag och Svägerskan åt fisksoppa med fiskspadet för sig och fisk - ett slags makrill - och grönsaker för sig. Den var läcker! Maken hängav sig åt soutsoukákies och Svågern åt långsamt och med andakt frikadeller och risoller i ägg- och citronsås.


Torsdag 25 september
Denna dag tog Maken och jag niobåten till Piréus och därifrån Ilektrikó in till Atén. Tur- och returbiljetten på Flying Dolphin kostade 24 euro per person och metron in till staden 80 cent för enkel resa.

Vid Monastiráki höll vi på att gå bort oss eftersom man byggde om hela platsen utanför, men så hittade vi Ermoú och kom fram till Syntagmaplatsen. När vi sedan fortsatte längs Vasislissis Sofías mötte vi tre raska gossar i träskor på väg att vakta parlamentsbyggnaden. All trafik på gatan var stoppad av säkerhetsskäl eftersom några högdjur från en av ambassaderna skulle lotsas ut till väntande bilar. En supersupergeneral var klädd i kakiuniform prydd med massor av snoddar och galoner. Nu rörde vi oss i den Stora världen och inte på gatan därhemma där vi bor.

Bysantinska museet var vårt första mål. Där hade det öppnats en ny permanent utställning, kronologiskt och pedagogiskt ordnad. Utställningen visade ikonoklasmen på 700-800-talet, den västerländska påverkan på ikonmåleriet då venetianarna härskade i Bysans efter det fjärde korståget 1204 (det årtalet är för evigt inskrivet i det grekiska hjärtat). Sedan visade man exempel på hur Paleologerna på nytt sökte sig tillbaka till den klassiska ikonkonsten fram till dess att först Konstantinopel föll för turkarna 1453 och sedan Mistrás 1464. Några ord från utställningskatalogen minns jag särskilt: "Under det Ottomanska väldet, sedan små furstendömen och riken fallit och västerlänningar och rovriddare gett sig iväg, blev grekerna ett folk." Smaka på den meningen! Sedan gick vi till Aténs svar på det Hallwylska palatset i Stockholm -Benákimuseet, byggt som ett rikemanshem, jättestort och helt i marmor. Här fanns allt! Vackrast var ikonen av den Heliga Anna och det fantasiska gravporträttet från 200 f Kr av den unge mannen El Fayûm.

Plaka kändes nedgånget, litet billigt, slitet. Och med få turister. Men maten var dyr: 12 euro för en enkel rätt som kostar 7 - 8 euro ute på öarna. Vi valde gratinerade crêpes med köttfärs och ostsås. De stod på den nedre delen av menyn.

 

 

Så for vi hem med båten kl 16.00. Biljetter hade vi redan, men man måste boka plats för att komma med. Hemma i Egina stad hade det ösregnat fick vi höra. Det regnet hade vi sluppit. Svågern och Svägerskan hade varit i Perdika hela dagen och haft det soligt och skönt.

 

 

Fredag 26 september
Överraskningen vid dagens frukost bestod av små goda pastejer - förmodligen överblivna från någon konferens. Stärkta av dessa tog Maken och jag bussen till Agios Nektários för att sedan vandra vägen upp mot klostret Chrýsso Leodentíssa. Vägen gick brant uppför. Vandringsvädret var skönt - klar sikt, lagom sol, sval bris.

 

 

Bakom oss såg vi Agios Nektarios, kyrkan och hela det väldiga klosterkomplexet. Framför oss hade vi åtskilliga kilometer att gå. Men vid vägkanten hittade vi flera rastställen. En sten där man, om man hade trons glasögon, tydligt såg Den heliga jungfruns hand. En kyrka med hissad flagga och en bänk att vila på. En vägkrök med vidunderlig utsikt över bergen och havet. En brunn med en bild av Agios Nektarios i mosaik - där brukade han vila sig precis som vi nu gjorde. Till slut såg vi klostret vi var på väg mot. Sista biten gick genom en liten skog. Klostret låg innanför en gallergrind och inne på gården skällde en hund mot oss. Men grinden gick att öppna och hunden var bunden.

 

 

På klosterporten fanns ett anslag där det stod att klostret var öppet från solens uppgång till kl 14.00 och från kl 16.00 fram till solens nedgång. Vi klappade på litet försiktigt och ringde på, men ingenting hände. Men så dök ett annat sällskap upp - en taxichaufför och en grekisktalande man med engelsktalande dotter. De klappade också på porten och ringde på ringklockan utan resultat, men så grep de tag i en klocksträng som vi inte sett och det hördes! Porten öppnades och vi smet in i de andras kölvatten. En leende kvinna kom emot oss och visade oss kyrkan och den vackra ikonostasen. Hon och jag började samtala, jag på min stapplande, diminutiva grekiska. Hon hette Christina och hade bott i Düsseldorf i arton år men hade återvänt till sin hemö. Hon fick klart för sig att vi inte var ortodoxt troende, men när jag sa att jag i alla fall tyckte mycket om I Panagía drog hon mig bort till kyrkans klenod, en ikon med Maria. Bilden var mycket gammal. Det var aposteln Lukas själv som målat den berättade Christina.

Vägen tillbaka var lätt att gå. Nu bar det nerför. Ön låg för våra fötter i sol och grönska och havet skimrade bortom bergen. Vid busshållplatsen blev vi avslöjade som svenskar av ett grekiskfött svenskt par. Fjällrävens röda märke lyste ju från Makens ryggsäck. De hade vallfärdat till Nektariosklostret. Det har varit deras livsdröm att komma hit. Litet kritiska var de ändå. Klostret var så enormt stort och måste ha kostat mycket att bygga. "Och med alla fattiga i världen…I Sverige tar man bättre hand om de fattiga", sa de. "Sverige med Greklands sol eller Grekland med det svenska systemet, det vore paradiset på jorden!"

"En sådan här dag", säger maken och jag till varandra "och man förstår varför man åker till Grekland igen och igen och igen".

 

 

Badet i hemmaviken är varmt, vågorna långa och mjuka. Vi njuter vid vår steniga strand, bäst av alla stränder på Egina - när man väl kollat att sjöborrarna håller sig borta även denna dag. Efteråt från balkongen ser vi hur det regnar över Peloponessos. Här skiner solen. I morgon går flyget hem till Stockholm. Tack för denna sista dag i Grekland.

Hälsningar Catharina Kjellgren

 

Egina på Kalimera »





HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera