Kalimera - ditt fönster mot Grekland och de grekiska öarna.

ÖVÄRLDEN FASTLANDET INFÖR RESAN UNDER RESAN ÖLUFFA
OM GREKLAND FORUM E-GUIDER BOKA HOTELL SÖK

Karpathos med nya ögon. Del 2.

Utfflykter på Karpathos

Vasilis ville visa Fred sin hemby Spoa, så på en dag gav vi oss iväg. (Ett flertal bilder härifrån finns i ett eget album under min profil, för den som är intresserad.) Vi tog vänstervarvet, och jag studerade vägen noga för att se om jag skulle våga hyra bil och köra själv, men det såg inte så farligt ut när man tittade efter. Först åkte vi ner till Aghios Nikolaos, där vi tog en fika hos en god vän till familjen. Sen blev det en rundvandring i Spoa, med en helt fantastisk lunch hos kusin Athoula.

Därefter åkte vi ner till Lefkos och tog en glass på en taverna som ägs av en kusin till Vasilis' pappa. På hemvägen åkte vi ner genom Finiki och Arkasa, och så stannade vi till och såg ut över stupet där Manolis körde ner. Helt ofattbart att han överlevde!

Första tisdagen gick vi på en guidad vandring i bergen, från Stes, ovanför Othos och Volada och sedan ner till Volada via en vinodling, där vi köpte två flaskor. Vandringen avslutades med en delikat lunch på Taverna Klimataria. Guiden rekommenderade oss att äta grekisk sallad, förmodligen för att det skulle gå fortare, men det struntade vi i. Vår mat var mycket godare. David tog två souvlaki och Erika en chicken souvla. Fred och jag åt karpathian sausages, friterad succhini, gudomliga ostbollar och saganaki med tomater och bacon. Det var mestadels mulet och blåsigt, vilket inte gjorde så mycket. (Fler bilder från vandringen finns i ett album under min profil.)

Guiden Julie berättade att det var svårt att få tag på lokal honung, eftersom den unga generationen inte har något intresse av att hålla på med det. Lokal olivolja var också svår att hitta, då man själv behåller den man pressar, och oftast inte får tillräckligt för att kunna sälja.

 

Utsikt ner mot Stes på Karpathos.

Utsikt ner mot Stes.

 

 

Ja, till Olymbos måste vi ju också, dels för Freds skull, dels för att pröva tavernan Blue Garden, som jag har läst om. Vi rekade vid båten någon kväll innan, för att slippa trängas ombord med någon gruppresa. Det fanns två båtar att välja på i år, men vi valde Chrysovalantou III för den är trevligast. Och har mjukast säten.

Fred stod ute på fördäck hela resan och beundrade kustlinjen. Damen som för kommandot på båten, kör också bussen upp till Olymbos. Väl framme i byn såg vi en bur med en papegoja i. "Inte är det väl Markos?" frågade jag, och tant Sophia bekräftade att jodå, han lever fortfarande. Och "Kalimera" sade han, högt och tydligt. Sedan var det skygglapparna och sjumilastövlarna på för att snabbt komma förbi alla souvenirtanter och -gubbar och så kom vi fram till kyrkan, där det var tyst och lugnt. Klattrade upp och ner i trappor och gränder, och tittade in på gårdar och ut över havet tills det började bli lunchdags och vi tog oss till Blue Garden.

Välkomnades av ägaren Nikos, som berättade om sitt liv och om beslutet att öppna en restaurang för att erbjuda riktigt tradionell mat. "Moussaka, pastitsio och souvlaki är förbjudna, jag har bara sådan mat som min mormor lagade när jag var barn!" Så vi satte oss till bords. Meny finns inte, utan man äter det som sätts framför en. Nere i köket stod frun och en gammal dam och lagade mat, och allteftersom det blev klart, bars det upp till gästerna, ett par rätter i taget.

Det började med hembakat bröd och en grekisk sallad med hemgjord ost. Sedan kom fava, en tomat- och grönsaksröra som jag har glömt namnet på, tomatkroketter, zucchinikroketter, ostfyllda zucchiniblommor - mums! -, makarounes (fast de vi fick i Spoa var godare), karpatisk get och slutligen frasiga loukomades. Till det drack vi vatten och läsk, och så mycket ouzo vi orkade. Vilket inte var så mycket. Totala kostnaden för fyra personer blev 40 €. Mätta och belåtna rullade vi nerför trappan och tittade in i köket för att tacka matlagarna. Då fick vi varsin bit bröd att ta med oss, ett speciellt bröd de hade bakat "for the church", till något helgonfirande dagen därpå.

 

Olymbos. Karpathos.

Olymbos.

 

Så letade vi oss tillbaka längs gränderna. Nu hade alla turister spritt sig i byn, så det var mycket lugnare längs souvenirgatan och man kunde se sig omkring utan att bli hetsad till köp. En liten gumma hade en blå schal som jag ville ha till vintern, och när hon höll på att slå in den, fick jag syn på en hylla med vacker keramik. Köpte två vinglas med mörkblå och vit glasyr, och en mörkblå skål. Av en annan liten gumma köpte vi ett kilo honung från hennes mans biodling.

Tog en glass hos Sophia i väntan på bussen ner till Diafani. Bussresan ner hade varit mycket trevligare om damen hade koncentrerat sig mer på själva körningen och mindre på mobiltelefonen. Jag missade inledningen av samtalet, men hon var mycket förbannad och skällde på någon Spiros. Sen ringde hon runt till ett par andra herrar - medan hon rattade bussen i hårnålskurvorna utför berget - och så tillbaka till Spiros och berättade vad de andra hade sagt. Och vid ett tillfälle sa hon: "Tack så mycket, Spiro, jag har en hel buss med passagerare här som kommer att bli MYCKET tacksamma!!!" och så stängde hon av med en ilsken min som tydligt sade att hon menade raka motsatsen. Och då börjar man ju undra vad som står på… Bromsarna trasiga? Fel på båten? Nåja, det märkte vi inget av när vi väl hade kommit ner, utan det blev de vanliga lugna timmarna i Diafani och sedan båtresan tillbaka frampå eftermiddagen.

 

Olymbos. Båtutflykt.

De lyckades faktiskt somna härute under hemfärden!

 

En dag under andra veckan tog vi bussen till Amopi och tillbringade en bad- och soldag på den första sandstranden. Fast ute i vattnet var sanden bortspolad, så där var bara stenbotten. Fred och David låg och snorklade och hade jätteroligt. Erika och jag låg under ett parasoll och läste. När vi hörde om allt som herrarna hade sett i vattnet, fiskar och krabbor och sjögurkor och sjöborrar och annat, minskade vår lust att bada betydligt.

Vi åt lunch på Golden Beach, så vi fick tillfälle att prata med Aris en stund. En totalt slö dag. Sen måste vi köpa glass så vi fick växel, för duschen kostade 20 cent. Tog fyrabussen hem och kände att nu behöver vi nog inte vara ute i solen så värst mycket de närmaste dagarna.

Det regnar, regnar…

Hela första veckan var vädret rätt opålitligt, med kyliga vindar och moln, och ett par nätter regnade det riktigt ordentligt. När vi inte kunde sola och bada, gick vi ofta upp till hotell Pavilion för att tillbringa ett par timmar framför datorn. Vi har provat oss runt bland internetkafeerna, men föredrar Pavilion. De har snabb uppkoppling och man betalar bara för exakt den tid man använder, så man slipper sitta och titta nervöst på en nedräknare medan sidorna laddas i slow motion. (Om man står på kompasstorget med Pot Pourri i ryggen och tittar uppåt den högra backen förbi apoteket, så ser man den enorma bougainvillean på en vit byggnad till höger. Där är det.) En dag när jag skulle betala, slöläste jag på prislistan som sitter på väggen och där stod det: Washing machine, 5 € per hour. Så jag frågade George (Felix, som har sajten InKarpathos) om vem som helst kunde använda tvättmaskinerna, och det gick bra.

Nästa regniga dag blev tvättdag. Vi packade ihop all smutstvätt och blev visade ner i tvättstugan. Där fanns två tvättmaskiner, men inga torkmöjligheter, så efter första omgången tvätt gick barnen hem och hängde upp tvätten i våra hotellrum. Efter andra omgången tog vi den våta tvätten med oss och gick till Pizzeria Uno för en UFO-lunch. Då hade solen börjat titta fram, så Erika tyckte att vi skulle ta oss bort till poolen en stund. Sagt och gjort. Hem och hängde upp resten, packade badkläderna och ut. Ja, Fred måste jobba och David hade ingen lust, så det blev bara Erika och jag. När vi hade kommit så långt som till amfiteatern började det mulna på och droppa. Hundra meter senare tyckte jag att vi skulle gå tillbaka. Erika vände sig om och sa allvarligt: "Mamma, det regnar bara på vintern i Grekland!" Då ville vädergudarna visa att hon hade fel, öppnade himlens slussportar och fullkomligt vräkte ner vatten över oss; på ett par sekunder var vi genomblöta! Hon fick se sig besegrad och vi vände om. Men vi hade ingen lust att sitta på hotellrummet och titta på regnet, och vi kunde inte gärna bli mycket blötare, så vi gick upp till La Corte och tog oss en kaffe, pratade med Eno och löste sudoku medan vi torkade.

Nästa gång det var dags att tvätta var vi lata och lämnade in tvätten på kemtvätten till höger om Mike's. Han var dyrare, 5 € per maskin, men då får man tillbaka tvätten torkad och snyggt hopvikt. Enligt AJ går det att få tvättat mycket billigare på Nisiá, så det kanske vi ska prova nästa gång. Beror på var vi kommer att bo, förstås. Har ingen lust att kånka smutstvätt alltför långt bara för att spara några Euro.


I stället för karaoke

En dag gick jag och barnen bort till Zephyros Village för att hälsa på Maria. Fred skulle givetvis också ha följt med, men i sista ögonblicket fick han ett jobb som måste utföras omedelbart. Maria och jag brukar träffas och baka när jag är nere, men vi var nu rörande överens om att det var alldeles för varmt, så vi fikade och pratade en stund.

Jag frågade Maria om lokal honung och olivolja och fick till svar att familjen Gergatsoulis gör sin egen honung och säljer den i sina supermarkets. Namnet står på burkarna. Olivolja kanske man kunde hitta i den lilla olivbutiken som ligger mellan skoaffärerna på Karpathosgatan. (Vi gick dit ett par dagar senare, och de hade några flaskor kvar! Köpte en 1,5-liters petflaska med deras egen olivolja och fick den ordentligt inslagen i bubbelplast och packtejp, för att den skulle klara flygtransporten. Mycket charmig liten butik, förresten, med trevliga innehavare; förstår inte att jag har missat den tidigare!)

På väg tillbaka utefter vägen bromsade Vasilis in sin bil, öppnade dörren och sa: "hoppa in!" Och så körde han oss bort längs stranden till ett kafé - "Asteri Beace" stod det på askkopparna - där vi tog varsin frappe i skuggan under olivträden och satt och pratade en stund. När Fred ringde och frågade var vi var, kunde jag bara svara: "Jag vet inte, Vasilis har kidnappat oss!"

 

Kidnappade! Men vi led inte, direkt…

Kidnappade! Men vi led inte, direkt…

 

 

Det visade sig att det närbelägna hotellet, Bellissima, skulle ha grillafton med levande musik på kvällen, och Vasilis ville ta oss dit. Så vid niotiden på kvällen kom han och hämtade oss. Den levande musiken har vi sett förut, en gosse med förinspelat komp på sitt keyboard och en halväven bouzoukispelare; de dyker upp lite här och där i stan. Maten var god. För 14 € fick man äta så mycket man orkar av souvlaki, bifteki, kotletter och annat grillat kött. Till det fanns det en fin sallad, tzatziki, tonfiskröra, taramosalata och pommes frites. Jag var dock inte imponerad av kvaliteten på musiken.

Är väl bortskämd med Pelagos. Skulle kallat det för en typisk turistfälla, om det inte vore för det faktum att över hälften av publiken bestod av greker; där var många som jag kände och kände igen. Och snart förstod jag varför, för en efter en gick upp till mikrofonen och sjöng några låtar, oftast hellre än bra, till förinspelat keyboardkomp. (Fred döpte det till poor man's karaoke.) Den värsta var ett fruntimmer som aldrig ville sluta sjunga, och hon var bara SÅ dålig! Men Vasilis berättade att det var innehavarens dotter, så man kunde inte gärna ta mikrofonen ifrån henne…

Nåja, Fred fick i alla fall se Dimitris dansa både eldsdans och bordsdito där han dansar medan han lyfter bord och stol med tänderna, och något sådant hade han aldrig sett förut. På allmän begäran gick sedan Vasilis upp och tog mikrofonen, och när han sjöng blev det en helt annan stämning i lokalen. Det märktes så tydligt att nu är det en professionell sångare som underhåller. Och ja, han sjöng Kokkino garifallo så jag fick tårar i ögonen… det finns ingen som gör den som han, inte ens Parios!

 

Grekisk dans på Karpathos.

Dimitris dansar med inredningen. Vasilis sjunger.

 

På natten drömde jag att jag blev kysst av Giannis Kotsiras. Vaknade med två tankar i huvudet: "Varför kunde det inte varit Remos?" och "VAD ska Riitta säga?" ;-D


Resebrevet fortsätter »





HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2022 Janne Eklund/Kalimera