En roadtrip på Karpathos. Del 1.

21-29 september.

Min hustru hade övertygat mig. Vi behövde semester. Vi valde mellan Anáfi (men dit skulle ju Janne åka) och Kárpathos. Vi tyckte båda att det skulle vara kul med ett återbesök på grannön, så det fick bli den mer närliggande. Det var tre år sen sist.

Efter 1 timmes bilfärd från Ierápetra till Sitia, tog vi färjan kl. 14.15, mellanlandade på Kássos och var framme i Pigádia kl. 18.30. Lite gunggung på färden. Det var hundratals som lämnade och lika många som äntrade båten. Men vi såg bara en, som ville ha gäster för boende, Dimitris på Roses Studios. Han ville ha 25 € per natt. Rummet var OK men inte lika charmigt som hos Elias på förra resan. Vi fick veta att Elias haft en stroke och rest hem till USA för att vara nära sin läkare.

Det började blåsa från NO, men det var ändå skönt. Pigádias utbud av tavernor vid strandområdet är enormt, men trots det var det fullbokat vid 20-tiden. Vi hade redan valt att gå på Mesogeios och äta mezé och dricka oúzo. Vi ville byta bort Kretas raki. Det blev en trevlig kväll. Mezén var lika god som för 3 år sedan, men i oúzoglaset klirrade många isbitar. När vi beställde vår andra oúzo, sa jag till chefen: "Vi vill ha två oúzo, med lite is och mycket oúzo." Vi fick fulla glas och bara två isbitar samt ett långt trevligt samtal med ett ungt holländskt par, eftersom hon kunde grekiska och förstod skämtet. När jag betalade 22 € inkl. dricks sa jag till chefen: "Tack så mycket för god mezé och god is". Hans svar blev: "Glad Påsk", med ett leende.

Massturismen i Pigádia är OK för en kväll, men den känns påträngande. Det blev en kvällspromenad till Pélagos, där tre musiker underhöll turistande nordbor. Två och två personer satt vid alla bord och inget bord var ledigt. Det kändes rätt att dra sig hemåt. På hemvägen gick vi in till Billys biluthyrning. Under samtalet som följde berättade den unga ägarinnan Kristina, att maken hade förolyckats strax efter vårt förra besök. Hon var nu ensam med tre barn men delade företaget med sin bror.

Bilen, en Fiat Panda, hyrde vi nästa dag för 210 € för kommande vecka. Vi hade tänkt oss en sväng via flygplatsen och sedan upp längs kusten för att avsluta för eventuell övernattning i Menetés. Det finns bara tre tankställen på ön och alla ligger i Pigádia, så vi började där. Strax efteråt kom beviset på hur liten ön är. Man hinner inte veckla upp kartan, förrän man är framme - i Menetés. Fel väg och omöjligt att parkera bilen längs den smala vägen, gjorde att vi fortsatte. I Othos parkerade vi och promenerade runt för att hitta ett boende. Stora, vackra, nymålade hus med tillbommande dörrar och fönster. Endast ett fåtal människor inom synhåll och inget boende i sikte.

Janne har ju skrivit om Stes i så poetiska ordalag. Där fanns bara en hund och en katt och ingen människa. Vi hittade inte ens lugnet. Kanske beroende på den starka vinden och att det var dagtid?

Píles var mer till sin fördel. Det var liv och rörelse i byn med de trånga gränderna. En kvinna berättade att byn har allt för att leva: vatten, frukt och grönsaker. När de äldre dör bort och de unga inte vill fortsätta utan flyttar, utarmas byn. "Men ni har i alla fall ungdomar kvar, eftersom det är bröllop på gång", sa jag, eftersom vi sett anslagen om händelsen. "Ja", sa hon. "I dag är det tre bröllop".

Vi fortsatte ned mot kusten och lunch hos Kostas på "Under the Trees". Knappt 30 € för rikligt med tsipoura (guldbraxen), greksallad och vitt vin inkl. grekprat om våra familjer.

Vi siktade nu på Finíki, för att hitta någonstans att bo. Vi frågade på flera ställen, men allt var upptaget. På taverna "Delfini" började vi prata med ägarinnan, som frågade hur vi kunde så bra grekiska (!). När vi berättade om Koutsounári, Kreta sa hon: "Där har jag bott för 25 år sedan". Vi kunde i vår tur berätta, att i "hennes" hus i antik stil bodde nu våra engelska vänner. Världen är liten, bara man kan kommunicera.

Inget rum fanns nedtill i Finíki, så nästa stopp fick bli Arkása, med flera förfrågningar om lediga rum. Bra språkträning och så småningom hamnade vi på turistanläggningen "Popis" med en bra studio i lä för 35 € natten och en liten pool utanför. På kvällen gick vi in till centrum på en stenlagd väg i halv storm. Det gällde att ta på tröja och söka lä. Det fann vi på tavernan "Petaloúda" = fjäril. Väl tillagad gryta på kyckling respektive korv gick på 28 € inkl. dricka. Frukost, riklig, gjorde att studiokostnaden totalt blev 40 €.

Vi tog kustvägen norrut till Lefkós - en utspridd turistby med två vackra bukter med finsand och solstolar. Säkert utmärkt för turister som behöver sol, bad och avkoppling, men inget för oss i blåsten.

Mesochóri väntade! En by som turisterna med fordon raskt passerar efter att ha tagit några foton från parkeringsplatsen ovanför. Vi, som gillar att se hur livet i byarna ser ut, tog en lång promenad bland de trånga gränderna och förbi odlingsområdena ned mot havet. Vi checkade in ganska tidigt på Acrópolis studios. 35 € utan att pruta. Den kraftiga vinden gjorde att vi undvek blåst- och utsiktssidan.

Vi tog en tripp till Spóa för lunch. Efter promenaden längst in i den bilfria byn pratade vi med kaféägarinnan. Hon kunde fixa lite mezé till vår öl. Hon berättade att hon bott många år i USA som gift. Tre av hennes barn bodde nu där. Familjen hade rest "hem" till ön, för att barnen skulle lära sig språket. De vuxna blev kvar i Spóa, men de amerikafödda barnen reste tillbaka utan grekkunskaper. Lunchen fick vi ta på taverna Fólia. Makaronáda och öl för 17 €.

Efter en andra vandring ned i Mesochóri, var vi säkra på att detta är den trapprikaste byn på ön. På kvällen blev det en tredje vandring ner till "Dramodána" för saganaki och lammkotletter för 30 €. Ägarinnans make hade taverna i Lefkós, så paret såg inte varandra under sommaren, berättade hon.

Kontrasten mellan Pigádia med tusen hungriga turister och Mesochóri med endast fem känns enorm. Tro det om du vill, vi föredrar den lilla byn, där vi kan prata med alla. I Pigádia skulle vi inte hinna!

Resebrevet fortsätter »