Berätta nåt från senaste resan

[Ullipo]

2005 landade vi (man, son och jag) på Santorini för vidare färd till Naxos. När vi fått vårt bagage, går vi ut för att ställa oss i den långa taxikön för att åka ner till hamnen och vänta på båten. Vi hinner bara gå ett par steg så blir min man stoppad: Hello Mister welcome! Are you going to Naxos? Vi står som fån, vem är denne man? Hjärnorna går på högvarv och till slut kommer min man på vem det är: Ägaren till det hotell i Perissa som vi bodde på en natt tre år tidigare när vi var på väg hem från Naxos. Hur i hela världen kunde han komma ihåg oss?

Hur som helst – han erbjuder sig att skjutsa oss till hotellet där vi kan äta lunch och bada i poolen för att sedan bli nerkörda till hamnen i tid till båten, han ska ändå dit ner. Naturligtvis tackade vi ja och får en eftermiddag i skuggan vid poolen med grekisk sallad och kall Amstel istället för att sitta och hänga i den inte allt för roliga hamnen.

Detta är bara ett av många exempel av våra erfarenheter av grekisk gästfrihet och välvilja. Visst måste man bara älska Grekland och dess innevånare?

Var tror ni att vi bodde sista natten innan vi åkte hem till Sverige igen ?

Ulrika som åker via Aten till Naxos om bara: 0 dagar, 21 timmar, 58 minuter, 2 sekunder...

[JohnS]

En liten episode som kanskje illustrerer den meget direkte måten grekerne kan opptre på:

Vi var sammen med et vennepar den første uka i juni i år i Pothia på Kalymnos, en meget sjarmerende by. Første kvelden fant vi fram til en restaurant som lå litt bortgjemt inne i gatene bak restaurantstrøket, og likte både maten og betjeningen. Et par dager senere gikk vi dit igjen, og ble mottatt som gamle venner.

Mot slutten av måltidet kom damen som serverte, bort til meg og sa at "Jeg har sett mye på deg i kveld". Nå er ikke jeg akkurat av dem som er vant til at tiltrekkende damer på 30 ser på meg mer enn nødvendig, så jeg så antagelig ut som et spørsmålstegn. Men forklaringen kom etter hvert: "Du minner meg sånn om min bestefar. Han var et godt menneske. Kan jeg få lov å kalle deg bestefar?"

Jeg så på dette som en ren æresbevisning, og har mye erfaring med bestefarrollen fra før, så jeg hadde selvfølgelig ingenting mot det. Vi utvekslet adresser, men selv om hun snakka med meg hele tiden, ville hun ha min kone til å skrive våre navn og adresse, og det var også hun som fikk hennes adresse. Vi fikk se bilder av hennes to døtre, og hun pusla rundt oss hele resten av kvelden.

Utnevnelsen til ekstrabestefar ble fulgt opp med en liter vin og ei flaske retsina, og Mythos til øldrikkeren blant oss, så det ble sen kveld før vi kom oss hjem. Man kan jo ikke la sånt stå igjen på bordet....

[litentuva]

Inte från min senaste resa men väl en anekdot jag minns med värme och skratt...
Jag har en god vän som äger en taverna i en liten by utanför Rethymno, på vägen mot Spili tar man av vänster mot "Carré". Byn heter "Gouldianes" och är så stor att man bara åker in i den så är man ute igen, byn är en sväng på vägen så att säga.
Dit åker vi ofta för att avnjuta en god måltid gjord på ekologiska grönsaker och kött från byn.
Det känns alltid som att byn sover när man kommer men som på en given signal kommer det alltid 4-5 äldre män så fort bilen parkerat. Det känns lite som att vår uppenbarelse är händelsen för dagen och det vill ju inte gubbarna missa. I skuggan under träden sitter de med ett parti kort eller ett tavlibräde, lite raki och fetaost, oliver och annat som hör till. De diskuterar alltid livligt och framförallt studerar de oss. Att jag pratar grekiska uppskattas men desto svårare har jag att förstå svaren som kommer ur deras kretensika munnar med en dialekt som är rena grekiskan så att säga. Man ler glatt och svarar så gott det går.
Vid ett tillfälle då min äldsta dotter var 10 månader var vi så på besök. Vi hade beställt mat och nu var det en barnmatsburk som skulle värmas. Bakom mig står då en liten farbror och tittar skeptiskt på burken som jag öppnar och ber min gode vän att värma.
Med sprucken hes röst ur en tandlös mun hör jag då " Ti enai afto, den eina fresko??!" och så pekade han på burken men sin fårade hand.
Dvs " vad är det där, det är ju inte färskt" han måste trott att vi var fullståndigt galna som inte gav barnen färsk mat... Skrattar gott åt minnet och uttrycket har numera blivit bevingat.
Måste också tillägga att min gode väns mamma bor på våningen ovanför tavernan och hennes altan är lite av en samlingsplats. Våra barn leker ofta där när vi är på besök och mamman kallas numera "giagia", farmor.
Sist vi var där satt det en farbror som såg ut att vara ungefär 100 år, och knackade valnötter i outröttligt tempo. Tre säckar stod det runt hans ben och tålmodigt knackade han en efter en. Kan ha varit hans sätt att bidra, att vara lite nyttig fast man är gammal. Dessutom finns det inte så mycket annat att göra i denna lilla mysiga by...

Å Kostas vägnar hälsar jag er välkomna till tavernan "Gouldiana" i byn Gouldianes, Kreta!