Jeg er jomfru

[Monica P]

Admirala,det du berättar om, att folk är så nyfikna, det tyckte jag var svårt att tackla i början. Jag jobbade i Aten då, det är så där en hundra år sen, och alla var så snälla och hjälpsamma, lärde mig prata och förstå, men det var ibland ganska påträngande. Min man förstod mig och lärde mig ett knep: börja omedelbart att ställa frågor själv! Har du snäll svärmor? Snarkar din man? Hur mycket pengar tjänar du?
-Ju mer man frågar själv desto mindre tid blir det till att besvara frågor...
Sen får man förstås bjuda på sig själv lite mer än man skulle göra i Sverige. Det är inte bara nyfikenhet, ofta är det ett äkta intresse, kanske man är den enda nordbo personen träffat.
När vi är ihop med vänner förvånar det mig hur mycket skvaller det går att få ihop av nästan ingenting. Då föredrar jag att bli tyst och inte komma med några kommentarer. Man är ju redan betraktad som lite konstig och utländsk, så det spelar ingen roll.
Att du får förtroenden beror säkert på att du inte verkar vara en sån som för pratet vidare. Jag upplever detta också. Har fått veta massor at saker av de mest oväntade personer, och sånt behåller jag helt för mig själv. Jag har jobbat inom sjukvården och då blir man van att lyssna men inte pladdra.

[monica]

Och mig ser de som lite märkvärdig för att jag inte går runt och dricker kaffe och snackar skit hela dagarna, har endast 2 grekiska tjejer i området som jag känner som riktiga vänninor, någon skrev att grekiska kvinnor kan man bli bekant med men inte riktiga vänner stämmer nog bra. De är svåra och om man inte är som dem blir man grannarnas sladderämne.

Monica