Dagbok från Egina. Del 2.

Torsdag 18 september
I dag tog vi bussen till Agía Marina. I våra papper stod det att Apollos agent skulle finnas där och Svägerskan vill veta mera om återfärden till flyget. Man ska alltid ha reträtten klar! Men agenturen var inte öppen. Senare fick vi klart för oss att agenten, det var Adonis på Danaï och vi hade inte alls behövt leta efter honom på andra sidan ön! Nu tog vi istället ett bad vid den sköna sandstranden och åt lunch på "Kyriakákis" innan vi åkte hem med kvart i tre-bussen.

Efter eftermiddagsbadet vid vår egen strand tog vi igen oss på balkongen en stund innan vi gick ner till stán. Vi hade hört mycket gott om en svenskkrog vid posttorget. Och miljön där var fin, men vi blev besvikna på maten. Den bakade potatisen var mikrad och med magert innehåll. Svågern hade bättre tur med chêvreost, honung, valnötter på smördeg. Vi gick aldrig dit mer.

 

 

Fredag 19 september
Efter frukost tog vi Aigína Express till grannön Agkistri. Milos, den gamla hamnen på ön, såg välmående ut med ny kaj där det avgick Flying Dolphins direkt till Pireus. Taxistationen hade fått en vackert målad skylt. Kanske att till och med bussen börjat gå på förutsägbara tider. Det gjorde den inte den gången för sex år sedan när vi bodde på Agkístri.

Vi gick längst vattnet västerut, runt kullen, förbi vårt gamla hotell "Sunrise", förmodligen den grekiska övärldens fulaste hotell med ett jättelikt trapphus utanpå ena gaveln. Men det var trevligt att bo där den gången, med balkong åt havet och loftgång inåt land. Man kunde välja om man ville ha skugga eller sol, vind eller lä. Längs vägkanten växte sprutgurkor - roliga att peta på om man har en mycket lång käpp. Gurkan exploderar och fröna yr och får man ett frö på sig blir det brännsår. Vägskyltarna kände vi igen. Där gick vägen till supermarket. Och där i backen ner mot hamnen låg fisketavernan där Svägerskan en gång åt sitt livs bästa tsipoúra.

 

 

Vid kyrkan skildes vi åt. Svägerskan ville gå kustvägen till Skala, medan jag och lyckligtvis även Maken ville gå den övre vägen. Vi mindes den vackra utsikten över den gröna ön och över havet och vi blev inte besvikna. Nere i Skala vid kyrkan på udden förenades vi och Svägerskan och jag gick i sjön - ett bad med sandbotten och utan stenar. Maken och Svågern gick in i kyrkan och kom aldrig tillbaka. Vi fick hämta dem för att hinna med lunch på favoritkaféet - den ena familjen åt ägg och bacon, den andra toast. Mythos drack vi alla fyra.

Båten gick från Skala redan klockan 12.00. Varannan vecka kunde man ta en kvällsbåt från Milos klockan 18.00, men detta var inte en sådan dag. På väg hem köpte vi vykort. I år kom vi upp till 64 stycken att skicka till de närmaste vännerna. Och Maken som påstår att han är asocial! Vi gick förbi Mitropolis också, stadens katedral, men den var stängd. Vi såg bara en annons om en utflykt via Pireus/Rafina till Andros. I Grekland far församlingarna på utflykt i september/oktober - ofta ser man en eller två papás som leder in sina får på en taverna. I Söderköping, där vi bott, brukar busslasterna anlända i maj.

I strandtallarna nära hotell Danaë knirkade cikadorna fram sin sång - de sjunger öronbedövande så länge solen är uppe. En ung man fotograferade tätt inpå ett av träden. "Cikada?" frågade jag när vi gick förbi. Han visade mig: "Yes, almost invisible ". Helt camouflagefärgad smälte insekten samman med trädets bark. På kvällen efter siestan åt vi middag på Areti.

Lördag 20 september
Regn! Hällregn, och det som skulle bli bröllopsfest på hotellet på kvällen. Vi fick äta frukost inne i matsalen eftersom en konferens höll till i loggian. På Internet spådde man regn för hela lördagen och söndagen. Vi läste deckare på rummet till klockan 12, men då var vi hungriga så vi gick ner på sta´n med vattnet kippande i skorna. Vi hade tänkt äta vid fiskhallen på affärsgatan, men det såg inte så lockande ut i regnet. Maken föreslog hamnen där han sett en taverna som verkade genuin. Och "Maridáki" var verkligen en äkta hamnkrog, fylld av stadsbor och inblåsta seglare. Vi beställde små pajer fyllda med grönsaker och annat läckert, friterad ost och litet smått och gott - dvs pikilía. Svågraparet åt grillad lever och var nöjt. Den lätt bornerande, hemkörda retsinan var inte dum den heller.

Hemma på rummet läste vi och dåsade bort eftermiddagen. Framåt kvällningen började det dofta från grillen på hotellgården. Loggian var rensad från konferensdeltagare och uppdukad till fest. En budbil anlände med blomsterdekorationer, vita tyllgardiner fläktade i träden vid ingången och lyktor brann längs gången. Att det stod fyra motorcyklar parkerade intill den eleganta entrén verkade ingen lägga märke till. Mottagningen var utsatt till klockan 8, men det dröjde förstås till framåt kl 10 innan bilar körde fram. En ung brud möttes av applåder från hotellbalkongen intill vår - där bodde, visade det sig, ett av mina gamla dagisbarn hemifrån. Nu var han inget barn längre utan vuxen och det var han som applåderat. Men i kväll blev det ingen gratis dansuppvisning. Brudföljet gick in i festsalen och stängde dörren efter sig.


Söndag 21 september
Frukost och avgång till kyrkan. Regnet hade upphört. Vi var sena så vi gick miste om Lilla intåget, men resten fick vi vara med om. I dag var det mnimósyno över en avliden och många släktingar hade samlats. Vid eukaristin deltog endast de små barnen. Mot slutet av liturgin kom en mycket gammal präst fram från absiden bakom ikonostasen. Han och den unge papásen småpratade litet med varandra och man såg hur den ene puffade på den andre - "om du tar det där så tar jag det här". Det såg litet rart ut.

Efteråt gick vi på kafé i hamnen. Maken och jag delade på en kadaïfi - kamelsvans kallar vi den kakan för, den ser ut så! Vid kaféet intill satt den gamle papásen med några från den sörjande familjen Vi gick en runda på sta´n för Maken hade sett en annons om en fotbollsmatch. Det hade varit något att gå på. Match i Grekland! Men vi hittade ingen publik vid idrottsplatsen så vi återvände hemåt. Utanför "vår" kyrka hängde nu en massa ljusblå ballonger. Det pågick dop av en liten pojke där inne. (Enligt min greklärare därhemma så är namn i Grekland så hårt knutna till dopet att grekiska barn innan de döps bara kallas för bebé. Och dopet kan ibland dröja så länge att femåringar fortfarande kallas för bebé. Det skulle inte mitt barnbarn gilla.)

 

 

På kvällen åt vi middag på "Flisvos". Räkor och tárama, skordeliá och Stifádo moscharoú är aldrig fel. Men så bröt regnet löst. Vi vadade genom vattenmassor på väg hem. Det fick bli TV, sängen och många varma filtar!

 

 

Måndag 22 september
På TV läste vi "ostadigt fram till (mechrí) torsdag. Risk för regn. Men vi chansade och tog bussen till Agios Nektários, det stora klostret mitt på ön. I klosterkyrkan rådde stillhet. Nere i kryptan knäböjde en kvinna tätt intill den helige Nektarios grav. Det såg ut som om hon sökte tröst och värme från marmorsarkofagen. Från Agios Nektários började vi vandra mot Souválla på norra delen av ön. Nu sken solen efter den regnskur som kommit medan vi var inne i kyrkan och vi gick på den asfalterade (nåja!) vägen som slingrade sig nedanför kullen med den gamla ruinstaden Paleochora.

 

 

Aleppotallarna gnistrade ljusgrönt i solen. Långt borta i diset över havet skymtade vi Pireus. Osäkra på var vi skulle ta av ner mot Souvalla beslöt vi att lita på kartan. Och vi kom rätt.

För en gångs skull hade vi fått tag på en pålitlig karta och inte en som var gjord för att locka turkar på avvägar. Och i Souvalla hittade vi en pizzeria som hade det vi ville ha: Spetsofaï? Ne! Paidákia? Ne! Retsina? Ne! (Starkt, en aning sött men gott.) Neró? Ne! Allt var som det skulle efter en vandring. Hem tog vi bussen.

Eftersom vi var trötta efter dagens möda drack vi kvällste på hotellet. Adonis, vår värd, var rar och vänlig och bjöd på rosévin. Vi gillar Adonis! Han kan låta mycket - på morgonen hade jag hört honom stormskälla på en gäst som tydligen uppfört sig opassande mot dopgäster kvällen innan. "Get out of my hotel!!" Men vi hade också sett honom mata katter med fetaost och umgås vid kafferasten med sina lokalvårdare. Och nu bjöd han oss alltså på vin.

 

Resebrevet fortsätter »





HEM

SÖK

FORUM

E-GUIDER

BOKA HOTELL

BOKA BÅTBILJETT

BOKA HYRBIL

© 1997-2020 Janne Eklund/Kalimera