Torka aldrig tårar utan handskar

Eva L · #1 2012-10-30, 06:51

Citat:

Ursprungligen postat av Kalimera

Igår försökte jag se del ett, men mer än fem minuter klarade jag inte av. Otroligt hur det kan påverka en så starkt trots att så många år har gått.

Jag förstår dig. Hade själv mardrömmar efter ett par av avsnitten. Som undersköterska var du ju också så nära de här patienterna en stor del av din arbetsdag.

Eva

Kalimera · #2 2012-10-30, 10:26

Citat:

Ursprungligen postat av Eva L

Jag förstår dig. Hade själv mardrömmar efter ett par av avsnitten. Som undersköterska var du ju också så nära de här patienterna en stor del av din arbetsdag.

Jag var som sagt med från patient nummer två. Till en början jobbade jag dag, men gick sedan över till att jobba natt, och på den avdelningen var det nästan bara patienter med aids, eller htlv3 som det hette till en början. Det fanns många jobbiga saker med denna sjukdom. Dels var det den egna hälsan: ingen visste till en början hur det smittade. När man varit ledig några nätter och kom tillbaka till jobbet kunde kriterierna ha ändrats. Ibland kom smittan från kroppsvätskor, men det hände också att man misstänkte att smittan var luftburen. Det här var alltså i början. Vi klädde oss ibland som rymdgubbar när vi gick in till en patient, om så bara för att lämna en kopp kaffe. Vi till och med tejpade muffarna vid fötter och händer. Tänk hur det kändes för patienten att bli mött av en sådan varelse. Det var hemskt.

En annan aspekt var att alla patienter var unga, och vi visste att det skulle dö, en hemskt plågsam död. De stannade många gånger länge på avdelningen, så man lärde känna dem mycket väl. Det värsta var nog ändå att patienterna var så ensamma. AIDS var extremt tabubelagt, och inget man berättade för släkt och vänner. Dessutom hade inte många homosexuella kommit ut ur garderoben på den tiden. Så att ringa och berätta för exempelvis sina föräldrar att man var homosexuell, och hade aids, gick liksom inte för sig. Jag var med några gånger (iklädd rymdkläder) när patienter ringde vänner och bekanta och berättade att de skulle resa utomands på obestämd tid. Bara för att inte av avslöja att de var homosexuella. Det gjorde att de blev isolerade på flera sätt än att bara ligga på isoleringsrum. Gissa hur dessa personer mådde efter sådana samtal. Och hur vi som jobbade mådde när man inte kunde man trösta på ett normalt sätt, eller torka några tårar.

Jag har varit med när ”vanliga” patienter dött, det är inget konstigt när man jobbar inom vården. Då ”gör man i ordning” patienten, och salen, så att anhöriga kan ta farväl på ett värdigt sätt. Patienter som dog av aids fick sällan sådana avslut, de lades i svarta plastsäckar och skickades iväg.

Det finns mycket att berätta om denna tid. Inget är roligt.

Jag såg nu att det finns en ny dokumentär i ämnet på svt.play.

Malina · #3 2012-10-30, 11:05

Fantastisk serie och en bra dokumentär! Jag har också arbetat på Roslagstull,fast det var i början av 70-talet.På den tiden fanns inte Aids. Det var mest konstiga tropiska sjukdomar och gulsot och jag minns väl isoleringsrummen och hur man var tvungen att klä sig i olika rockar osv ,så jag kan tänka mig hur dubbelt sorgligt och ensamt det måste ha varit med Aidspatienterna! "Mina" patienter fick åtminstone besök.

Jag hörde på kulturnytt att det skulle göras en långfilm av serien och att flera länder var intresserade av själva serien.

Eva L · #4 2012-10-30, 12:47

Jag träffade mina patienter när sjukdomen var lite mer känd men det var fortfarande sträng skyddsklädsel som gällde även vid samtal. De jag mötte var blodsmittade och de fick ersättning från patientförsäkringen men för den som var äldre var beloppet löjligt lågt. Ett liv går ju inte att värdera i pengar men kan kanske underlätta vardagen för resten av familjen när personen avlider.

Stigmat var mindre för den här patientgruppen men det var ingen sjukdom som de vågade berätta om hemma i byn. Alla var fortfarande väldigt rädda och det var stor vånda för make/maka till de blodsmittade innan de fick besked om de också var smittade.

Eva

Kalimera · #5 2012-10-30, 12:57

Citat:

Ursprungligen postat av Malina

Det var mest konstiga tropiska sjukdomar och gulsot och jag minns väl isoleringsrummen och hur man var tvungen att klä sig i olika rockar osv ,så jag kan tänka mig hur dubbelt sorgligt och ensamt det måste ha varit med Aidspatienterna!

Ja, det var sorgligt. Mer än vad i alla fall jag klarade av. När jag sa upp mig fick det den konsekvensen att min lägenhet i Mörbylund också sades upp eftersom det var en landstingslägenhet. Inte ens att bli av med en lägenhet i Stockholm kunde hindra mig från att sluta.

Janérik · #6 2012-10-30, 20:37

Citat:

Ursprungligen postat av Kalimera

Jag var som sagt med från patient nummer två.

I förra numret av Kommunalarbetaren fanns en intervju med en dam som troligen jobbade med dej då, hon var med från den första patienten. Jag läste inte så noggrant i intervjun men hon var tydligen kvar i branschen men numera med forskning.

Mvh Janérik (som inte tittar på den typen av program)

IRSA · #7 2012-10-31, 23:02

Har läst boken, den var underbar. Sträckläste den på två dagar. Har serien inspelad, men har inte orkat titta på den ännu. När jag skulle börja titta på den så fick vi ett plötsligt dödsfall i familjen, då kände jag att jag inte skulle orka titta på den just då. Efter vad jag läst vad ni skriver var det nog ett klokt val. Den ligger kvar i boxen, så tids nog ska jag titta på den...

Irene

Eva64 · #8 2012-11-01, 22:39

Tänk vilken kraft och vilket mod Gardell har som kan förverkliga sina tankar och göra denna serie! En människa som i allra högsta grad levt mitt i allt ihop med både glädje och en oerhörd sorg när vänner runt omkring började dö. På något sätt känner jag att många människor till viss del får upprättelse genom serien och att det inte längre är en skam av vara homo. En del människor har ju fortfarande förutfattade meningar, men det är ju deras bekymmer...

Kalimera · #9 2012-11-02, 14:56

Se gärna den här dokumentären också. Jag såg den igår (det gick bra, men den var också jobbig) och den är mycket bra, och stämmer väl med vad som hände.

Eva64 · #10 2012-11-02, 16:32

Citat:

Ursprungligen postat av Kalimera

Se gärna den här dokumentären också. Jag såg den igår (det gick bra, men den var också jobbig) och den är mycket bra, och stämmer väl med vad som hände.

Jag började titta på den men sen kom John Blund! Ska titta på den, utan att däcka, nu i helgen.