Torka aldrig tårar utan handskar

[Kalimera]

Ursprungligen postat av Eva L

Jag förstår dig. Hade själv mardrömmar efter ett par av avsnitten. Som undersköterska var du ju också så nära de här patienterna en stor del av din arbetsdag.

Jag var som sagt med från patient nummer två. Till en början jobbade jag dag, men gick sedan över till att jobba natt, och på den avdelningen var det nästan bara patienter med aids, eller htlv3 som det hette till en början. Det fanns många jobbiga saker med denna sjukdom. Dels var det den egna hälsan: ingen visste till en början hur det smittade. När man varit ledig några nätter och kom tillbaka till jobbet kunde kriterierna ha ändrats. Ibland kom smittan från kroppsvätskor, men det hände också att man misstänkte att smittan var luftburen. Det här var alltså i början. Vi klädde oss ibland som rymdgubbar när vi gick in till en patient, om så bara för att lämna en kopp kaffe. Vi till och med tejpade muffarna vid fötter och händer. Tänk hur det kändes för patienten att bli mött av en sådan varelse. Det var hemskt.

En annan aspekt var att alla patienter var unga, och vi visste att det skulle dö, en hemskt plågsam död. De stannade många gånger länge på avdelningen, så man lärde känna dem mycket väl. Det värsta var nog ändå att patienterna var så ensamma. AIDS var extremt tabubelagt, och inget man berättade för släkt och vänner. Dessutom hade inte många homosexuella kommit ut ur garderoben på den tiden. Så att ringa och berätta för exempelvis sina föräldrar att man var homosexuell, och hade aids, gick liksom inte för sig. Jag var med några gånger (iklädd rymdkläder) när patienter ringde vänner och bekanta och berättade att de skulle resa utomands på obestämd tid. Bara för att inte av avslöja att de var homosexuella. Det gjorde att de blev isolerade på flera sätt än att bara ligga på isoleringsrum. Gissa hur dessa personer mådde efter sådana samtal. Och hur vi som jobbade mådde när man inte kunde man trösta på ett normalt sätt, eller torka några tårar.

Jag har varit med när ”vanliga” patienter dött, det är inget konstigt när man jobbar inom vården. Då ”gör man i ordning” patienten, och salen, så att anhöriga kan ta farväl på ett värdigt sätt. Patienter som dog av aids fick sällan sådana avslut, de lades i svarta plastsäckar och skickades iväg.

Det finns mycket att berätta om denna tid. Inget är roligt.

Jag såg nu att det finns en ny dokumentär i ämnet på svt.play.