Sevärdheter på Fourni

Fourni har inte mycket att erbjuda när det gäller sevärdheter, så du kan koppla bort den del av din hjärna som är intresserad av historia. Men är du som jag, intresserad av gamla marmorbrott, får du några timmars lystmäte vid klapperstenstranden Petrokopio som ligger söder om Kambi beach. Gillar du att gå tar du dig till fots till Petrokopio, om inte, hyr du en moped, du kan köra nästan ända fram till marmorbrottet.

Marmorbrottet i Petrokopio

Första gången jag kom till Petrokopio hade jag ingen aning om vad jag tittade på. Visst såg jag att det var ett gammalt marmorbrott, och det gick inte att missa alla enorma marmorbitar som låg utspridda i slänten och nere på stranden. Där låg delar av kolonner, stora fyrkantiga block och ett vackert joniskt pelarhuvud. Och så låg där något som jag tyckte såg ut som ett altare. Eller möjligen en sarkofag. Jag hade hur många frågor som helst.

Petrokopio beach där marmorbrottet ligger.

När bröts marmorn? Vilka arbetade här? Vad skulle de gigantiska kolonnerna användas till? Varför låg allting kvar? Vart hade marmorn som faktiskt lämnade Fourni tagit vägen? Jag frågade lokalbor, men ingen visste. Jag sökte på nätet och hittade nästan ingenting. Jag frågade till och med ChatGPT, som på den tiden inte hade en susning. :-) Men nu vet jag mer.

Och det gör Petrokopio ännu mer fascinerande. Marmorbrottet användes under antiken och med säkerhet under romersk tid. Brottet ligger alldeles intill havet, vilket naturligtvis var perfekt. Det var betydligt enklare att få ner flera ton tunga marmorblock till ett fartyg om fartyget kunde lägga till nästan nedanför arbetsplatsen än om marmorn först skulle släpas tvärs över ön.

Stenhuggarna gjorde också en stor del av grovarbetet här. Onödig sten höggs bort innan blocken transporterades ner till stranden. Varför skeppa en massa marmor som ändå skulle huggas bort senare?
Spåren efter arbetarna finns fortfarande kvar i berget. Man kan se märken efter de tunga verktyg som användes när marmorn bröts. Och överallt ligger halvfärdiga arbeten kvar, som om stenhuggarna gick hem för dagen för ett par tusen år sedan och glömde att komma tillbaka.

Det antika marmorbrottet vid Petrokopio beach.

Bland det som hittats finns kolonner med en diameter på nästan två meter, stora byggnadsblock och ett arkaiskt joniskt kapitäl. Och det där som jag tyckte såg ut som en sarkofag? Det är en sarkofag. En ofärdig sådan dessutom. Den är hela 3,36 meter lång, 1,30 meter bred och en meter hög. På sidan finns till och med en upphöjd yta där en inskrift var tänkt att huggas in. Så där fick jag i alla fall svar på en av mina frågor.

Delar av kolonner och en sarkofag.

Petrokopio känns idag som en ganska avlägsen plats på en liten och stillsam grekisk ö. Under antiken var platsen en del av en helt annan värld. Här högg människor ut enorma marmorstycken som sedan skulle lastas på fartyg och seglas över Egeiska havet för att kanske bli delar av några av dåtidens största och mest imponerande byggnader. Det sätter fantasin i rörelse. Hur många människor arbetade här? Hur lät det när hackorna slog mot marmorn hela dagarna? Hur fick de ner de största blocken till stranden? Hur såg fartygen ut som skulle transportera dem? Och hur nervös var skepparen när han gav sig ut på Egeiska havet med åtskilliga ton marmor ombord?

Den sista frågan funderar jag extra mycket på. Jag har åkt båt mellan Fourni, Ikaria och Samos när vinden meltemi har varit på dåligt humör. Jag hade inte velat göra samma resa med ett par jättelika marmorkolonner som handbagage. :-) Ännu märkligare är att flera färdighuggna och halvfärdiga delar ligger kvar nere vid havet. Forskarna som undersökt Petrokopio menar att de hade transporterats dit för att skeppas iväg. Men skeppningen blev aldrig av.

Varför? Det vet ingen. Kanske stoppades byggprojektet de var avsedda för. Kanske blev blocken skadade. Kanske hände något helt annat. Två tusen år senare ligger de i alla fall fortfarande kvar där, precis där de antika stenhuggarna lämnade dem. Det ligger till och med bearbetade marmorblock under vattnet utanför brottet. Havsnivån var lägre när stenbrottet var i bruk, så en del av den antika arbetsplatsen finns idag på havsbotten.
Jag tycker att just det är svindlande.

På frågan vem som står staty vid stranden så vet jag svaret. :-)

Det är en sak att gå runt bland antika ruiner där arkeologer har rest kolonner, satt upp skyltar och förklarat vad man tittar på. Petrokopio är raka motsatsen. Här ligger historien fortfarande utspridd över stranden. Ofärdig. Oordnad. Nästan precis som den lämnades. Det finns inga biljettluckor, inga souvenirbutiker och knappast några förklaringar. Bara marmorn, havet och alla dessa märkliga lämningar.

Längre upp skrev jag att Fourni inte har mycket att erbjuda när det gäller sevärdheter. Jag kanske får ta tillbaka det. För är man det minsta intresserad av historia tycker jag att marmorbrottet vid Petrokopio är en av de häftigaste platserna på Fourni. Kanske just för att så lite har gjorts av platsen. Man får använda fantasin själv. Och även om jag numera har fått svar på flera av mina gamla frågor återstår den jag helst skulle vilja ha svar på: Vad hände den där sista dagen när stenhuggarna lade ifrån sig sina verktyg och aldrig kom tillbaka? Det lär jag aldrig få veta. Men jag kommer garanterat att fundera på det nästa gång jag är på Petrokopio.

Från hamnpromenaden i Fourni by är det cirka 3,5 kilometer till Petrokopio.

Från hamnpromenaden i Fourni by är det cirka 3,5 kilometer till Petrokopio. Räkna med ungefär 50 minuters promenad. Vägen går upp över höjderna innan den slingrar sig ner mot stranden, och utsikten längs vägen är stundtals fantastisk. Hemvägen kan förstås kännas lite längre när man först ska upp från Petrokopio igen. Vi har kört moped dit för det kändes för jobbigt att gå dit i värmen.

Den romerska sarkofagen i Fourni by

Mitt i Fourni by, alldeles intill ett kafé och under den stora platanen, står något som är väldigt lätt att gå förbi utan att tänka så mycket på det. En romersk sarkofag. Första gången jag såg den tänkte jag mest att det var ännu en gammal stenkista som hamnat på torget av någon anledning. I Grekland vänjer man sig nästan vid att antiken dyker upp lite överallt. Men den här sarkofagen har en historia. Och den är betydligt mer personlig än jag hade kunnat ana.

Sarkofagen tillhörde en ung man som hette Epameinon. På sidan finns fortfarande inskriften som berättar att han var son till Tilon och Philte och att han dog endast 25 år gammal. Det är något med just den där åldern som gör att stenen plötsligt känns mindre som ett arkeologiskt föremål och mer som en människas grav. Epameinon levde här för ungefär 1 800 år sedan. Han promenerade kanske längs samma kust som vi gör idag. Han såg samma berg, samma hav och förmodligen samma våldsamma meltemi när den bestämde sig för att blåsa på ordentligt. Sedan dog han, alldeles för ung.

Den romerska sarkofagen i Fourni by.

Sarkofagen hittades år 1927, när en markägare grävde på en tomt söder om Agios Nikolaos för att kunna odla marken. Under jorden låg Epameinons grav. Locket hittades aldrig, och så småningom flyttades sarkofagen till den plats där den står idag. Det märkliga är hur naturligt den passar in. På ena sidan sitter människor och dricker kaffe. Någon beställer en frappé. Någon annan diskuterar färjetider. Barn springer förbi. Platanen ger skugga. Och mitt i allt detta står Epameinons sarkofag.

Det mysiga kaféet på torget i Fourni byn. Sarkofagen vilar sig bakom trädet till höger.

Det finns också en spännande koppling till marmorbrottet vid Petrokopio. Sarkofagen är gjord av lokal marmor, och vid Petrokopio finns fortfarande en stor ofärdig sarkofag kvar bland de antika marmorblocken. Om Epameinons sarkofag faktiskt höggs där vet man inte säkert. Kanske stod en stenhuggare nere vid Petrokopio för nästan två tusen år sedan och arbetade på just den här stenen. Kanske transporterades den därifrån upp till den romerska begravningsplatsen vid dagens Fourni by. Ingen vet. Men nästa gång du sätter dig på kaféet bredvid sarkofagen kan du åtminstone hälsa på Epameinon. Han har stått där betydligt längre än både kaféet och vi andra. Och jag misstänker att han har hört fler historier från Fourni än någon annan.

Den pyttelilla kyrkan i Agios Ioannis är också sevärd.

Fournis kanske viktigaste sevärdhet är att sitta på en taverna nere i hamnen och njuta kvällen.

LÄS MER OM FOURNI