Vårt galna underbara grekiska bröllop. Del 6.

Hösten och vintern 2001-2002 funderade vi inte så mycket på vårt stundande bröllop. Vi pratade lite löst om hur vi ville ha det, hur många vi trodde skulle komma och så vidare. På vilken ö vi skulle ha bröllopet behövde vi inte längre diskutera. Det var klart. Vi hade bestämt oss. Amorgos fick det bli. Att vi ens tänkt på andra öar kändes plötsligt helt otänkbart. Amenherregud, otrogna mot Amorgos, så korkat, sa vi till varandra.

Den 18 maj 2002 flög vi till Grekland igen. Amorgos väntade. Nu skulle vi berätta, planera, fixa, boka och njuta. Äntligen skulle fråga 1 få sitt svar: Var i Grekland ska vi gifta oss? Därefter var det "bara" att gå vidare med fråga två: Var hittar vi en präst som kan viga oss?

Vi flög som många gånger tidigare till Santorini där vi bodde på Honeymoon Beach i Perivolos. Precis som vanligt alltså. Vi berättade inget för Paris och Julia, det skulle vi göra när vi sågs igen, innan vi skulle flyga hem. Självklart skulle vi bjuda in dem till bröllopet. Men den överraskningen ville vi hålla på ett tag. Efter några nätter på Santorini tog vi färjan till Naxos. Bytte där till Express Skopelitis och efter sex timmar stod vi åter på helig mark - Amorgos!

Eleni och Maria från Eleni Rooms mötte oss i hamnen. Det var ett kärt återseende. Snart skulle de vara de första att få veta våra planer. Men inte riktigt ännu. Först skulle vi checka av några detaljer. Vi boade in oss i rum fem, som vi kallar "vårt rum".

Tre saker var vi tvungna att lösa innan vi kunde gå vidare. Smådetaljer som utsmyckade åsnor och liveband fick vänta ett tag till.

Var ska våra gäster bo?
Vi pratade med Eleni. Berättade att vi nästa år tänker resa runt med ett större sällskap. Är det okej om vi bokar upp hela pensionatet under en vecka eller så? Inga problem, sa Eleni, bara ni är ute i god tid. Om inte alla får plats här kan du hjälpa till att ordna fler rum? Inga problem, sa Eleni. Frågan var löst.

Var ska vi ha bröllopsfesten?
En mycket knivig fråga. Vi ville ha festen på en urgrekisk taverna. Sådana finns det inte så många av i Katapola. Mouragio är ett av undantagen. Vi åt där flera kvällar. Provade maten. Småpratade med ägaren Dimitris. Kände av stämningen. Skulle nog funka. Frågan var (nästan) löst.

Var ska vi ha vigseln?
Svaret hade vi redan. Men skulle det funka? Vi tog bussen till Langada. Drog en vända i byn, pratade med Dimitris på Taverna Loza, kollade lite efter åsnor (fanns massor) och hälsade Kalimera på gubbar och gummor. Langada var sig likt. Vi köpte vatten och frukt i den lilla affären och påbörjade sedan vandringen till det obebodda klostret Agios Theologos som ligger 550 meter över havet. Efter cirka 40 minuters vandring i vacker natur ser vi klostret framför oss. Där ligger det. Platsen där vi ska gifta oss.

Vi ler lyckligt mot varandra och går vidare. Tio minuter senare är vi inne på klostergården. Vackert. Rofyllt. Trolskt. Romantiskt. Bröllopigt. Vi står saliga och håller varandra i händerna. Här ska vi två bli ett. Grattis på oss!

Men vänta! Vad är det där för smackande ljud? Vi vänder oss om och möts av den sötaste åsna som någonsin gått i två par hovar. Inne på klostergården!

Vi hade varit här många gånger tidigare, men aldrig sett någon åsna. Detta var ett tecken! Nu var det definitivt bestämt. Här ska vi säga JA till varandra. Som tack för tecknet gav vi åsnan all frukt vi hade kvar.

Han gladdes. Lite för mycket. Han ville ha mer. Vi hade inte mer. Åsnan lyssnade inte. Som alla vet är åsnor väldigt envisa. Vår bröllopsteckenåsna var inget undantag. Han skulle bara ha mer frukt. Så enkelt såg han på livet och började jaga oss. Vi sprang och han sprang efter. (Se bild nedan.)

En fråga dök nanosnabbt upp. Var detta också ett tecken? Svaret får ni i nästa avsnitt av "Vårt galna underbara grekiska bröllop".

Jag blir hellre jagad av åsnor…

 « Föregående kapitel | Startsidan | Nästa kapitel »

HEM

OM KALIMERA

STÖD KALIMERA

COOKIES

SÖK

E-GUIDER

BOKA HOTELL

ENGLISH

© 1997-2024 Janne Eklund/Kalimera